Jag kör bil från mitt hem mot Åtvids centrala delar. Det börjar skymma, men kan fortfarande inte klassas som att det är mörkt ute. Vid Sunnebotorget står en äldre herre med en hund och vill gå över övergångsstället.
Som den laglydiga medborgare jag är saktar jag ner i god tid, tar ögonkontakt med mannen och stannar så att han kan gå över.

Stackarn måste ha stått där en mindre evighet, för när jag stannar applåderar han helt spontant i luften! Han ler sedan ett stort beundrande leende och börjar gå över vägen. Han ser på mig och ler hela tiden medan han går, och när han når andra sidan sträcker han upp en hand i luften och tackar. Jag ler tillbaka och börjar köra förbi. När jag kommer upp i jämnhöjd med honom vänder han sig om, ler och tackar igen!

Åh, tänk att det behövs så lite för att gör någon glad!