Jag tycker humor är intressant. Min humor skiftar så mycket beroende på vem jag umgås med för tillfället. Eller kanske är det så att jag delar olika delar av min humor med olika personer.
Maria och jag skrattar åt precis samma dråpliga situationer. Om vi är på samma ställe och något konstigt händer kan vi titta på varandra tvärs över ett folkfyllt rum och sitta och skratta i varsitt hörn. Anna och jag delar en liknande humor som min och Marias, men den är ändå annorlunda på något sätt. Mer... subtil. Mer hur folk är än vad de gör.
Sedan jag flyttade hit till Uppsala har jag upptäckt att Jessica och jag har precis samma vardagshumor. Det där konstiga och virriga som jag kan kläcka ur mig ibland, ni vet? Hon är precis likadan.
Och ordvitsar. Herregud, ordvitsar! Det är verkligen min svaga punkt. Det spelar ingen roll hur dåligt eller långsökt ett skämt är, innehåller det en ordvits kan jag skratta i fem minuter.

Humor är så himla viktigt. Jag vet inte hur jag ska bete mig om jag inte kan skratta tillsammans med en person. Jag tycker om att skratta, det är så härligt befriande och förlösande. De där personerna som kan hitta något komiskt i nästan vilken situation som helst, de är så lätta att tycka om.