Jag är så tacksam att jag har så fina vänner här i Uppsala. Jag har ett sådant stort behov av att ha människor runt mig. Man behöver inte ens prata om något, bara finnas där. De dagar jag är själv håller jag på att krevera, men de dagar vi har grouphang mår ja så otroligt bra.

Jag menar, jag kan inte alltid vara lätt att umgås med. Jag är supervirrig, märker ord och är ibland äckligt politiskt korrekt. Jag säger halvkorkade saker i varannan mening och såfort jag inte vet vad jag ska göra så skrattar jag som någon desperat överslagshandling. Jag är nästan alltid sen och jag kan vara envis som synden.

Men ändå finns det människor som tycker om mig, som ser till mina bra sidor i stället för mina brister och umgås med mig alldeles frivilligt. Människor som jag tycker så mycket om, och som gör mig glad. Människor som får mig att vilja bli en lite bättre människa.
Det är fint!