Det låter ganska löjligt, jag vet, men det är något som sitter djupt rotat i mig. Visst sjunger jag med till radion, och om alla andra sjunger hänger jag på, men så fort någon ska lyssna på mig så blir jag stum. Det är något med att sjunga som känns så väldigt personligt, för det är ett instrument som faktiskt är en del av en själv.

Men så idag, förstår ni, så blev jag medtjatad till en körrepetion på Västgöta nation. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle svimma innan vi väl började sjunga, men sedan kändes det faktiskt bra! Roligt, till och med!

Och just känner jag mig stolt och stark, men mest glad. För det var ett steg i rätt riktning.