Kylan och värmen

Ute är det så kallt att det gör ont att andas när jag går uppför slottsbacken, låren blir röda av kyla trots trippla lager strumpbyxor och min andedräkt fryser till is i håret när jag går hem om kvällarna. Jag är oändligt glad för ullsulorna i mina kängor och farmors fårskinnsvantar på händerna.
Även om det är kallt ute känner jag just nu en sådan värme inombords att snön borde smälta runt mig när jag går. Det är en lättnadens värme. Det strulade till sig ordentligt med att få de uppgifter godkända som jag behövde för att få börja min examenstermin och trots ihärdigt mailande till institutionen så verkade det vara helt kört för mig att få börja ändå. Jag hade hunnit ge upp och ställa in mig på att inte få skriva examensuppsatsen med Emelie som planerat, utan istället skriva den ensam i höst. Jag hade till och med hunnit söka andra kurser att gå den här terminen.
Men! I tisdags ringde telefonen och kursadministratören meddelade att mina resultat kommit in. Var det fortfarande aktuellt för mig att börja på kursen? Eh, ja!
Den känslan alltså, när över en månads spänningar bara släpper på en sekund.
De senaste dagarna har jag skrattat så mycket att jag blivit trött i magmusklerna, och det känns så otroligt bra.
Några bilder på glädjeyran har jag inte, men utomhuskylan har jag åtminstone dokumenterat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0