Det här med att säga hejdå

När jag var yngre, ungefär 10 år, led jag av någon odiagnostiserad form av separationsångest. När jag skulle gå hemifrån, om så bara för att besöka en kompis, var jag tvungen att säga hejdå säkert tio gånger till mamma. Jag stod nedanför trappan vid ytterdörren och ropade "Hejdå! Hejdå! Hejdå! Hejdå!". Mamma skulle svara varje gång, annars blev jag jätteorolig.
Det där gick över senare, men fortfarande tycker jag att det är jättejobbigt att säga farväl. Idag hade jag sista lektionen med klassen, vi kommer aldrig ha lektioner tillsammans igen. Efteråt var det dags att säga hejdå till alla, och det var verkligen tur att ingen annan var lika sentimental som jag för då hade jag nog börjat gråta. Jag vet ju att jag kommer se de flesta igen, många såfort jag kommer tillbaka till Uppsala, men jag tycker det är jobbigt ändå. Så jag kramade alla hårt, önskade god jul och försökte verka glad och sprundlande.
A1H17-18, jag tycker om er!

Imorgon åker jag hem och träffar mina käraste, då kommer jag må bra igen. Lika mycket som jag avskyr att skiljas från de jag tycker om, lika mycket älskar jag att återförenas igen. Planerar att attack-krama alla jag kan få tag på i Åtvidaberg. Får väl ta en liten kramturné med bilen och våldgästa åtminstonde Maria och Anna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0