Det har varit mycket hängande, mysande och festande.
I fredags var vi ett gäng som följde med Häras nya klass ut på vad som skulle vara en pubrunda. Dock han vi bara tre nationer innan vi hamnade på Rosa pantern och åt gudomligt goda falafel. Sedan efterfest hos Hära, såklart.

Igår var det bakishäng och sushimys hos Jessica, med grymt god sushi från Yukiko.
Sedan såg vi Good Will Hunting som jag har velat se jättelänge. Och den var lika bra som jag trodde!

Idag har jag varit duktig och läst kurslitteratur och ikväll blir det mys, mys och mera mys med gänget.
Nästa helg åker jag hem till Åtvidaberg, och jag längtar efter er alla!

Någon mer än jag som tycker om serien Mad Men? Jag är småförälskad i kläderna, stämningen, frisyrerna och intrigerna.
Det finns en sida där du kan skapa din egen Mad Men-karaktär. LÄNK

Det här är jag på kontoret


Och i baren

Titta, mina nya kuddar från Indiska! Är de inte helt fantastiska?
Det är de tre lila som är nya, de två blommiga och den stora vita kudden är äldre och kommer från Ikea.


Jag är lite kär i de här detaljerna


Grymt rolig föreläsare idag, sedan seminarium med stort skratt åt en författare vid namn Ann Ahlberg.
Ikväll blir det spontanfest med floggan crew, kan bli awesome!
Ta hand om er älsklingar!

När jag fyllde 20 fick jag en ask med bilder på av Anna. I asken låg en dvd med första säsongen av Flight of the Chonchords samt ett brev på ett vackert papper.


I den asken förvarar jag några av de finaste saker jag äger.
Bland annat en scrapbook som jag fått av Anna och en bild med mina allra bästa vänner som jag fått av Karin.


Sista kvällen som vi alla träffades i somras, innan vi skulle flytta åt olika håll, så skrev vi brev till varandra. När jag längtar hem till Åtvidaberg tar jag fram asken, läser lapparna, gråter en stund åt alla fina ord och mår sedan lite bättre. Den här asken är min skatt.

Jag är så tacksam att jag har så fina vänner här i Uppsala. Jag har ett sådant stort behov av att ha människor runt mig. Man behöver inte ens prata om något, bara finnas där. De dagar jag är själv håller jag på att krevera, men de dagar vi har grouphang mår ja så otroligt bra.

Jag menar, jag kan inte alltid vara lätt att umgås med. Jag är supervirrig, märker ord och är ibland äckligt politiskt korrekt. Jag säger halvkorkade saker i varannan mening och såfort jag inte vet vad jag ska göra så skrattar jag som någon desperat överslagshandling. Jag är nästan alltid sen och jag kan vara envis som synden.

Men ändå finns det människor som tycker om mig, som ser till mina bra sidor i stället för mina brister och umgås med mig alldeles frivilligt. Människor som jag tycker så mycket om, och som gör mig glad. Människor som får mig att vilja bli en lite bättre människa.
Det är fint!

Exakt hur mycket tycker jag om mina nya ljuslyktor från Indiska?
Väldigt, väldigt mycket!

är jag ganska snurrig men lyckas ändå stava rätt. Kom precis hem efter en mycket lyckad kväll hos Hära! Bilder kommer imorgon när jag har sovit! Tycker om er alla, ta hand om er! Puss!

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; en man i hatt kan vara bland det snyggaste som finns. Det tycker The Photodiarist också!

Åh, jag hittade den här bilden på Maria och mig. Det där är andra året på gymnasiet, men vi ser så otroligt små ut! Det känns som ofantligt länge sedan, men det är det ju inte egentligen.

När Ica Väst har rea på brieost, då blir jag glad. Goda, billiga körsbärstomater har de också. Och apelsiner. Körsbärstomaterna äter jag som godis, så goda är de!

Ännu en dag i nya klassen. Stämningen känns lite stel ibland, men det ska vi väl råda bot på så småningom. Jag och min lärarkollega har roligt i alla fall, så skrattbrist lider jag inte av.

Jag vill be om ursäkt för avsaknaden av bilder på senaste tiden, lovar att bryta den trenden i helgen då det vankas födelsedagsfest för Hära. Sabina ska följa med också, så det kan bli guld!

Bara för att jag vill ha en liten bild i alla fall så stal jag en av Viktor, och jag hoppas verkligen att det är okej.
Det är jag framför våran nya superskola. Visst är den väldigt semesterbildig?

Idag var första dagen på terminen. Ny kurs, ny klass, nya lokaler och säkert nya vänner så småningom. Det kändes väldigt bra i alla fall, nya huset är väldigt high-tech, fräscht och spännande. Blåsenhus heter det. Blåsen. Utan s. Kom ihåg det, annars blir det skäll!

Jag gick upp klockan 6 imorse vilket fick följande konsekvenser:
1. Jag var trött
2. För att bota denna trötthet drack jag hutlösa mängder kaffe
3. Denna kaffekonsumtion gjorde att jag kände och betedde mig som att jag gick på speed.

Som tur är har jag vänner som står ut med mig ändå.

Efter introduktioner och en diagnos(!) fördrev Viktor och jag några timmar på stan innan vi mötte upp Jessica vid Engelska parken. Vi begav oss sedan till Eriksberg för att intaga potatissoppa och titta på Bones.

Terminen känns lovande måste jag säga.

Nu ska jag googla ord och sedan sova!

På jullovet var Anna helt lyrisk efter att ha sett filmen The Duchess och hon pratade sig varm om hur bra den var. Så härom dagen impulsklickade jag hem den från cdon och väntade med spänning på att den skulle hamna i brevlådan.
Och jag gillade den! Riktigt mycket till och med. Hela filmen är en dröm i pastellfärger, och jag blev helt tagen av frisyrerna, hattarna, klänningarna och människorna. Och damn vad Keira Knightley gör sig bra i kostymfilmer!
Till utseende och känsla påminner The Duchess en hel del om Marie Antoinette, men har ett helt annat driv, en handling som hela tiden går framåt.

Den sanna historien om Georgiana Spencer är otroligt vacker och gripande. Om sjuttonåringen som giftes in i ett kärlekslöst äktenskap med hertigen av Devonshire, som hela tiden tvingades se sin man tillsammans med andra kvinnor, även hennes egen närmaste vännina. Men ändå förväntades hon själv leva med den enda plikten att föda hertigens söner. Om hur hon gör uppror på sitt eget sätt genom att engagera sig politiskt och genom politiken hittar någon att älska.

För att jag blir pirrig i magen av den här videon. Och för att det är en bra låt.
Och en bra artist.

Det är konstigt det där, hur snabbt man hittar nya hem. När jag flyttade hit till Uppsala led jag av en hemsk hemlängtan, det enda jag pratade om var mig själv, Åtvidaberg och vännerna där hemma. Jag pratade med Anna i telefon varje dag, Maria och Karin varannan. Mamma mest hela tiden. Såhär i efterhand förstår jag inte hur någon orkade stå ut med mig. Så otroligt självcentrerad och avståndstagande jag måste ha verkat.

Men så hände något. Efter att jag hade varit hemma igen första gången, efter tre veckor i Uppsala, märkte jag att den där känslan var borta. Jag kände mig inte längre ensam, inte längre konstant gråtfärdig och med en ständig värk i hjärtat efter min familj och mina vänner i Åtvid. Jag började slappna av med den nya klassen, vågade äntligen visa mitt riktiga jag.

Och titta vad bra det blev! Nu får jag samma hemmakänsla när jag kliver in i mitt bombnedslag till korridorsrum som när jag öppnar ytterdörren i Åtvid. Jag har vänner här som jag uppskattar otroligt mycket, som får mig att må bra och som jag kan slappna av med. Vänner som till och med skrattar åt mina skämt! Vänner som peppar, stöttar, retas och kramar mig precis när jag behöver det. Tack för det!

Ikväll ska jag äntligen få träffa några av dem för första gången efter jullovet. Jag har till och med hört rykten om vin. Kan man få en bättre lördagskväll?

Saker som jag blir glad av:
- Att se på That 70's Show hemma hos familjen Samuelsson
- Doften av nybakat bröd när jag öppnar ytterdörren
- Att färga håret och få den perfekta, kastanjebruna nyansen
- Att det är ofantligt tjocka lager frost på träden
- Att umgås med någon som man känner så bra att det räcker att titta på varandra när det händer något roligt
- Snälla, spontana komplimanger
- När himlen blir rosa vid solnedgången
- Kramar
- Choklad
- Alla känslor av gemenskap, spontanitet eller mänsklig värme

Saker som jag aboslut inte blir glad av:
- När jag gör entré på ett släktkalas och det första som händer är att någon reser sig upp och utropar: "Elin! Gud vad lång du är, jag tror att du har växt ännu mer sen senast! Är du längre än din pappa?"

(Och om någon undrar: Nej, jag har inte vuxit en centimeter sedan jag var 16 år. Och nej, jag är inte längre än pappa. Faktum är att jag, med mina 181 centimeter, är näst kortast i min familj. Det ni!)

Sådär, nu vet ni det.

Vi människor vill gärna rädda världen. Jag tror att de flesta lider av någon sorts superhjältekomplex, så även jag. Jag vill göra världen lite bättre, jag vill lämna jorden som en lite finare plats än den var innan jag kom hit. Jag vill göra skillnad. Jag får lite dåligt samvete varje gång jag tar bilen i stället för att gå, köper en plastkasse på Ica eller inte ringer och blir världsförälder när jag ser reklamen på TV.
Problemet ligger i att det inte är en liten sak att rädda världen, det tar tid, energi och ofta även pengar. Man känner sig ofta liten och obetydlig. I någon sorts desperat överslagshandling gör vi det enda vi kan komma på. Vi startar grupper på facebook. Det lättar vårat samvete och gör att vi framstår som fina, godhjärtade människor på våra profilsidor.

Men det finns ett alternativ som, precis som facebookgrupperna, endast kräver en knapptryckning.
Sådan skogstyp som vi har i Sverige binder upp till dubbelt så myckel kol som den tropiska regnskogen. Ett klick för skogen är en stiftelse som verkar för att bevara Sveriges gammelskog och rädda den från att huggas ner. Genom att klicka på en knabb kan man, helt gratis, hjälpa till att bevara några dm2 skog varje dag. Detta görs möjligt genom sponsorer som skänker pengar för varje knapptryckning, som sedan används av stiftelsen för att köpa skogen.

Lätta ditt samvete, gå in och klicka!

Titta vad jag hittade i Östergötlands lokaltidning, i en spalt på kultursidan om vackra ord. Kökkenmödding!
Gud vad jag saknar er just nu! I helgen ska vi mysa tills vi svimmar!

Har tömt min lilla kamera och hittade bilder från jullovet som jag nu ämnar publcera, även fast jag är sent ute.

Den 28e december var det fest i repan. Jag glömde såklart att ta fram kameran när vi väl var där, men har några bilder tagna hemma hos Anna, där vi var innan.





För någon vecka sedan hade vi mys hemma hos Karin i Björsäter där det bjöds på mandelscones, te, prat om Gud samt pianospel.

När jag var hemma och arbetslös förra året hade vi ganska gånga filmkvällar hemma hos mig. På en utav dem skulle vi hyra film, och av en slump valde vi The Bucket List. Och åh, vad bra den var!
Den är kategoriserad som komedi, men jag skulle mer beskriva den som drama med komiska undertoner. Hela filmen är varm, tilltalande och genuin, men ändå har grundhistorien en allvarlig tyngd. Dessutom är det grymt bra skådespelare!
Sista scenen är så vacker och gripande att jag inte tror det var ett öga som var torrt när vi såg den, den där kvällen.

Hur kommer det sig att alla låtar på Spotify som har "Elin" i titeln handlar om flickor som blir med barn, blir utnyttjade eller är enögda?

Men en fin låt hittade jag, förutom Drömmen om Elin då. Sök på Elin's Photograph!

Efter tentan igår var vi hemma hos Hära och sällskapsdrack. Vi började då prata om att vi ville ha temafest, 20-talet kanske? Åh, 20-talet är verkligen fantastiskt snyggt! Så klassiskt, dressat, hållbart, men ändå vågat och med massor av fina detaljer.
Idag åkte jag hem till Åtvidaberg igen och passade då på att kolla in rean i Linköping. Fick syn på en helt ställ med olika pärlhalsband på Glitter som det var halva priset på, och började genast planera en 20-talsoutfit. Nu är jag så sjukt inspirerad så om vi inte genomför den här festen kommer jag att krevera!

Tänk er det här håret (evetuellt lite uppsatt och tillrättalagt) och läppstiftet...


...tillsammans med de här halsbanden, svart fodralklänning och fjädrar i håret!


Åh, jag vill, jag vill, jag vill!

Jag har en finne på örsnibben. På örsnibben! Är det riktigt normalt?

Skulle jag tvingas välja en look att använda hela 2010, skulle jag välja Emma Watsons Burberry-outfit på den här bilden. Det är perfektion.
(Slänger vi in ögonmakeupen och en man i outfiten bakom också så kan jag vara beredd att begå smärre brott för att få det)

Dessa bilder är tagna på samma plats, med samma kamera, av samma fotograf.
Det enda som skiljer är några ändrade personer och ett halvår i tid.

I morse åt vi först en fantastiskt god frukost, och begav oss sedan ut i snön för att åka lite tefat och gå en sväng i nysnön.

Igår var vi ute hos Maria i Kävelsbo, bara vi tjejer. Hur mysigt som helst! Massor av mousserande vin, spel, snö, mat, prat och glada skratt.

Vi hade köpt tutor, partyhattar och glittriga drinkpinnar



Karin gjorde ett fruktfat á la Scandic


Vi gjorde gourmetpizza med ruccola som vi avnjöt i salen




Efter maten förflyttade vi oss till köket och went wild med drinkpinnarna





Vi provade om vi kunde få in en knytnäve i munnen. Det gick!


Och vi lekte lustiga lekar


Klockan tolv skålade vi och gick sen ut och spanade mot Åtvidaberg för att försöka få syn på några raketer. Själva använde vi tomtebloss som substitut.



Sen gick vi in och gosade med katten...


... och efter ytterligare några timmar somnade vi i en enda stor hög