Hemma
"Hemma, var ligger det nånstans" sjunger Kristina i Kristina från Duvemåla (som jag för övrigt ska fara till Finland och se senare i vår). Det har jag också undrat när mitt hjärta ibland slits mellan Åtvidaberg och Uppsala. I början, de första två åren kanske, var det så självklart att hemma fortfarande var i Åtvid. Men så, sakta och till en början knappt märkbart, förflyttades den där hemmakänslan. Åtvidaberg är fortfarande hemma, men inte längre i egenskap av sig själv. Nu är det hemma för att där finns min familj, de som representerar tryggheten. Jag har väldigt kluvna känslor inför själva orten Åtvidaberg, vilket egentligen är märkligt eftersom jag trivdes väldigt bra så länge jag bodde där.
Åtvidaberg är vackert. Det är säkert. Det är levande trots sin litenhet. Ändå får jag obehangskänslor när jag ens tänker tanken på att flytta tillbaka. Det är ju så att jag tar examen till sommaren. När jag flyttade hit till Uppsala för tre och ett halvt år sedan var nog tanken egentligen att utbilda mig här och sedan flytta hem igen. Att jag skulle se något nytt och sedan återvända. Jag insåg inte att det där nya skulle fånga mig. Att jag skulle hitta nya sammanhang där jag kunde utvecklas och växa, där jag skulle inse min egen betydelse och kompetens. Uppsala blev hemma, för att jag har mitt liv här nu. Här finns min vardag. Här finns människor som tycker om mig för den jag är nu, som vill umgås med mig för vad jag har blivit och inte för vem jag en gång var.
För är det något jag insett så är det att den där obehagskänslan gentemot Åtvidaberg, den beror inte på att Åtvidaberg är en dålig plats att leva på eller att människorna där är sämre människor än människorna här. Den är istället riktad mot mig själv och min självbild såsom den såg ut innan jag flyttade. Då jag definierade mig själv utifrån människorna omkring mig, då jag lät vad jag trodde att andra ansåg om mig styra hur jag såg på mig själv. Det där är såklart inte något som har försvunnit helt, men något som blev så otroligt mycket bättre efter flytten när jag efter hand insåg hur mycket jag faktiskt kan klara. Jag är så glad att jag vågade, att jag gav mig själv chansen att utvecklas. Tänk om jag inte lärt känna den här staden, dess gator, möjligheter och människor. Tänk om jag inte fått njuta av vårvintersolens sken på domkyrkan idag.
Åh alltså!
Ni tappra själar som fortfarande läser här varje dag, jag blir alldeles rörd av erat tålamod!
Jag kommer nog igång ordentligt igen snart, det känner jag på mig. Men kanske inte riktigt ännu.
Just nu: plugg och kör. Punkt. Det är ungefär det enda jag hinner med, för den här kursen tar kol (eller kål? Är det grönsak man äter, godis man äter eller sådant man eldar, det undrar jag. Gissar att det syftar på att kola/dö så då kör jag på det) på mig.
Men jag mår bra i övrigt och allt sånt, ifall ni undrar.
Såhär har några stunder sett ut genom min mobilkamera:
Jag åt lyxigaste pluggfrukosten med Hanna på VG en dag.
Och blev bjuden på spontan trerätters middag med vin en vardagskväll hos Lena.
Jag har pluggat (eller egentligen kanske mest umgåtts) på VG en hel del.
Och så har jag köpt en dymo som jag älskar.
I helgen ska vi sjunga på Reccegasque och jag ska dansa till liveband, efter att jag iklädd akademisk högtidsdräkt har lett reccarna fram och tillbaka mellan nationen och universitetsaulan.
Det kommer nog bli kul!
