Det sitter så väldigt långt inne att våga släppa iväg alla toner, att inte spänna halsen och hålla igen. Men jag hör ju skillnaden, när jag vågar försöka och slutar tänka för mycket så låter det ju bra. Att strunta i när det blir fel och satsa på nästa ton i stället känns som ett nytt sätt att tänka. Men idag fick jag till några gånger när jag bara kände hur det flöt på, som att mina röst kom nerifrån magen i stället för från stämbanden. Det känns som att jag hittar sidor av mig själv som jag inte visste fanns. Att kunna erkänna för mig själv att nu låter det ju bra, att le spontant samtidigt som jag sjunger, det är så fruktansvärt nyttigt för mig.