Hästlängtan

Jag snubblade över några gamla foton som fick min hästlängtan att slå till med full kraft.
Jag var en riktig ridskoleunge när jag var yngre. Jag tillbringade många kvällar i veckan på Åtvidabergs ridklubb där jag hade olika sköthästar, höll i teorilektioner, var ordförande i ungdomssektionen, hjälpte till med in- och utsläpp, var medryttare på olika privathästar, red ridskolehästar som behövde ridas extra, sommarjobbade, följde med som hästskötare på tävlingar, höll i övernattningar, barnkalas och föräldrakurser. Jag lade ner själ och hjärta i verksamheten under tio års tid och fick massor av glädje och kunskap tillbaka.
Men så en dag kände jag mig färdig med ridklubben. Jag var klar och redo att gå vidare. Jag gick då över till att enbart rida min dressyrtränares privata hästar, vilka jag hade hjälp till med parallellt under de sista åren på ridskolan.
Bilderna jag hittade är på en utav hennes hästar, och en utav de som verkligen fastnade i hjärtat hos mig. Han hette Tequila.
 
När jag började rida honom var han fem år, precis nyköpt, hade enbart blivit riden i ridhus, hade ingen framåtbjudning över huvud taget, gick med halsen rakt upp, ryggen sänkt och bakbenen kvar någonstans i stallet. Vi skrittade ut på långa rundor i skogen hur länge som helst för att han skulle träna på att lyfta på fötterna, se sig för och våga ta ut steget. Vi fortsatte med uteritter i trav och galopp där han hittade glädjen och framåtbjudningen. Vi kämpade med klättring och backträning innan vi till slut började rida på bana igen, samtidigt som vi kompletterade med långa uteritter, longering och tömkörning.
Och som han ville vara till lags! Han gav och gav och gav, kämpade och utvecklades massor hela tiden.
Men så när han blivit starkare och det blev dags att börja samla honom mera tog det stopp. Han stretade emot, var ovillig och försökte smita. Efter massor av turer till veterinären röntgades hela ryggen och det visade sig att han hade en gammal fraktur på korsbenet som hade läkt ihop fel. Antagligen hade han fått det redan som föl.
Det fanns inget som kunde göras och för att han skulle slippa ha ont fick han somna in.
Som ridskoleryttare vänjer man sig sorgligt nog vid att se hästar komma och gå, men Tequila var en utav de som verkligen stannade kvar i mitt minne.
Med tanke på min hårfärg och att jag rider i den första slit-och-släng sadeln som vi hade tills han hade fått vettiga ryggmuskler så gissar jag att bilderna är tagna 2007.
 
Nu är har det gått tre år sedan senaste gången jag satt på en häst, och idag saknar jag det lite extra.

Om genus

Genus är något som jag inte har skrivit om i bloggen trots att jag haft den i snart fyra år. Inte för att jag inte är intresserad eller tycker att det är viktigt, utan för att jag så gärna vill skriva bra om det att jag liksom slår knut på mig själv. Jag läser en del bloggar som behandlar ämnet, bloggar som får mig att reagera, rannsaka mig själv och ifrågasätta mitt eget sätt att tänka. Sånt är bra. Lady Dahmer och Underbara Clara är två exempel.
Jag vill inte att mina eventuella framtida barn ska begränsas av förväntningar som läggs på dem bara för att de råkar tillhöra ett visst kön. Jag vill att mina framtida barn ska ha alla möjligheter i världen. Jag vill att de ska bekräftas utifrån vem de är istället för vad de är. Jag hoppas att de aldrig, aldrig, aldrig ska behöva höra något som de förknippar med sig själva användas som ett skällsord i syfte att såra andra. Det har jag (och tråkigt nog många andra) varit med om och det gör förbannat ont.
Ketchupmamman har skrivit träffande, rörande och underhållande om just det här. Läs!

Tenta, vemod och vackra byggnader

Nu på förmiddagen har jag skrivit min tenta i Svenskans struktur och det innebär att min Uppsalasommar börjar att lida mot sitt slut. Tur att det väntar en Åtvidabergsommar runt hörnet. I början tyckte jag att det kändes konstigt att vara i Uppsala på sommaren, främst eftersom att gatorna är så tomma och jag saknar många av de rutiner som driver mina veckor framåt under terminerna (tisdagsrep med kören, körlunch på onsdagar, fredagslunch med personer som råkar sjunga i kören... Eh). Nu känns det faktiskt lite vemodigt att jag snart ska åka härifrån, jag har liksom vant mig vid att driva runt på dagarna och se på sport/dricka öl/umgås i allmänhet på kvällarna.
Men visst ska det bli skönt att få komma hem, vara vid kusten och bada i Östersjön, äta mammas mat och kunna umgås med min familj utan tidspress. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag ska kunna umgås med mina finaste också. Anna och jag är de enda utav oss som är i Åtvidaberg i sommar, men vi kommer gå om varandra ganska mycket.
Igår pluggade jag grammatik med Lotta hela dagen tills det nästan bubblade predikat, prepositionsfraser och pluskvamperfekt ur öronen på oss. Då tog jag Margit och cyklade bort till Seminarieparken där det var fyra herrar som spelade fotboll. Så satt jag där en stund på pakethållaren och njöt av kvällssolen och de långa skuggorna, skrattade högt åt innovativa målförsök och hade den här vackra byggnaden bakom ryggen.
Seminariet, Uppsala
 

Ett kvalitetsinlägg

Ja, ibland får den här bloggen agera klagomur gällande stavningar av olika ord. Jag har tidigare ventilerat min frustration över när folk väljer att stava orden förkyld och te på diverse märkliga sätt. Nu kommer nästa; kvalitet. Jag är fullt medveten om att det är helt korrekt att stava det kvalité om man vill, men jag tycker att det är så fruktansvärt fult. Dessutom fungerar då inte ett utav mina favorituttryck "kvalitet framför kvantitet", för jag tror inte att någon skulle få för sig att säga kvantité. Likaså funkar inte kvalitésmässig, kvalitésmätning och så vidare (mår lite dåligt bara av att skriva det).
Jahapp, det var det. Jag återkommer när nästa irritationsmoment uppenbarar sig.

Hur det ligger till

Ni har säkert märkt att jag inte skriver så ofta längre, och inte heller lika engagerat som förr. Jag har en känsla av att det kommer fortsätta vara så ett tag, tills jag hittar motivationen att skriva igen. Det händer så mycket nu, jag har det så roligt och på något sätt känner jag att jag vill kunna gå helt upp i mig själv.
Jag säger absolut inte att jag kommer sluta blogga, jag kommer inte heller ta en paus, men jag vill bara förvarna om att inläggen kommer vara ganska sporadiska en tid. Jag vill inte behöva tvinga mig själv till att blogga, då är det något som är fel. Jag har hela tiden bloggat för min egen skull, för att jag tycker det är roligt och för att det har gett mig någonting och jag vill att det ska fortsätta vara så.
Dessutom vill jag ha lite "kvalitet framför kvantitets"-tänk och kunna känna att de inlägg jag verkligen skriver är bra. Jag kommer fortsätta med videobloggarna också, för det är något som jag har börjat tycka om att göra.
Sådär älsklingar, vi hörs snart igen!

Om att sjunga

Jag hade min andra sånglektion idag och var helt slut psykiskt efteråt. Det känns som att jag går dit och brottas med mig själv, utmanar mina djupaste hämningar. Efter att ha gått i kanske femton år och varit övertygad om att jag inte kan sjunga ska jag nu ta i och jobba med magstöd, magstöd, magstöd.
Det sitter så väldigt långt inne att våga släppa iväg alla toner, att inte spänna halsen och hålla igen. Men jag hör ju skillnaden, när jag vågar försöka och slutar tänka för mycket så låter det ju bra. Att strunta i när det blir fel och satsa på nästa ton i stället känns som ett nytt sätt att tänka. Men idag fick jag till några gånger när jag bara kände hur det flöt på, som att mina röst kom nerifrån magen i stället för från stämbanden. Det känns som att jag hittar sidor av mig själv som jag inte visste fanns. Att kunna erkänna för mig själv att nu låter det ju bra, att le spontant samtidigt som jag sjunger, det är så fruktansvärt nyttigt för mig.

Ett tillägg till förra inlägget

Okej, nu såg jag att även Ketchupmamman har skrivit om hatkommentarer och att kommentera anonymt. Som alltid när hon skriver om viktiga ämnen så är det briljant. Läs det också!
Och när jag ändå är igång att länka hej vilt så måste jag visa detta! HanaPee stör sig också på skumma stavningar av ordet te! Jag visste att hon var en bra människa!

Angående näthat och kommentarer

Jag har aldrig haft problem med negativa kommentarer på min blogg, antagligen för att den inte är så stor och de allra flesta som läser den på något sätt känner mig i verkliga livet.
Däremot läser jag väldigt många bloggar, både stora och små, där jag har reagerat på vilka oprovocerat påhoppande saker som skrivs.
(I stor grad verkar detta förekomma på små hästbloggar, där läsare skriver små icke efterfrågade tips om att man borde höja händerna, trampa ner hälen, komma bak med överkroppen eller vad som helst. Herregud, alla hästbloggare jag läser rider för instruktör. Det är instruktörens uppgift att kommentera sådana saker och alla måste ständigt arbeta med sin sits. Så, slut på denna otroligt långa parentes)
Lady Dahmer driver en blogg som kan upplevas som väldigt provocerande och får därför väldigt många negativa, rent av elaka kommentarer. Detta trots att hon alltid har väl framförda argument för sina åsikter och alltid besvarar och förklarar när någon ifrågasätter. Jag säger inte att man måste hålla med om allt som Lady Dahmer skriver, men hon skriver om ett ämne som hon brinner för och som dessutom är väldigt viktigt och intressant. Det har hon rätt att göra utan att bli kränkt och kallad för hemska saker.
Nu har LD skrivit ett inlägg om detta som är så fruktansvärt bra. Bland annat skriver hon "Yttrandefrihet ska aldrig innebära att med sitt hat skrämma andra från att säga vad de tycker och tänker. Det är cencur om något." In och läs!

Dagens störningsmoment

Kommer ni ihåg när jag fick ett mindre utbrott här på bloggen angående stavningen av ordet förkyld? Nu är det dags igen!
Den här trevliga, sociala drycken te.
Varför envisas vissa med att stava det the? Eller thé? Eller ännu värre; té?
Det första och andra alternativet gör bara att jag uttalar som en engelsk bestämd artikel, vilket alltså blir helfel. Sedan förstår jag verkligen inte var den här stavningen kommer ifrån, man kan ju knappast ha lånat den från engelskan eftersom det där heter tea?
För att inte tala om det sista alternativet, té, som är helt obegripligt! Varför sätta en accent på bokstaven e? Det går ju bara att uttala på ett sätt, vilket gör att accenten är fullkomligt onödig.
Så mina fina, kan vi enas om att stava det te? Enkelt och bra, sparar till och med teckenutrymme med endast två bokstäver!
Okej vad skönt, då var det utrett!
-Vad dricker ni, Anna och Sabina?
-Vi dricker te!

Norge

I bilen påväg mot Uppsala igår satt jag och tittade på facebook i min mobil när det började dyka upp statusuppdateringar från vänner i Norge som talade om att de var okej. Eftersom jag inte förstod vad de menade gick jag in på DNs hemsida, och där blev jag helt mållös.
Att något sådant händer är så otroligt tragiskt, så väldigt hemskt och så fullständigt obegripligt.
Det går inte ens att föreställa sig den verklighet som många lever i idag, den verklighet som betyder att deras nära och kära aldrig kunde gå in på facebook igår och skriva att de var okej.

Det här med att frälsa världen

Alex Schulman skriver ett skämtsamt inlägg på sin blogg om att hans fru Amanda är bortrest och att han då alltid äter färdigmat från Findus. Genast får han en drös med kommentarer som förkastar hans matval, påpekar hur mycket tillsatser det är i och till och med kommer med hela recept på maträtter som "är mycket godare, nyttigare och går precis lika fort". Varför, varför, varför kan man inte bara låta honom äta sin färdigmat ifred? Är det så att någon annan tar skada av att Alexander Schulman sitter i Stockholm och äter micrad lövbit någon enstaka fredag ibland? På vilket sätt påverkar det världen negativt om Alexander Schulman får i sig lite e-nummer?
Ett liknande fenomen kan observeras bland människor som har börjat träna. Oj, vilken energi de har och vilka sunda människor de blivit! Nu måste vi frälsa alla andra och få dem att må lika bra! Det spelar ingen roll ifall man inte alls är intresserad av att träna utan nöjer sig med att ta en promenad ibland. Då kommer nämligen frågor som "hur långt går du?", "har du någon favoritrunda?" eller "du har inte funderat på att börja jogga då, när du ändå är ute och rör på dig?".
Ytterligare ett exempel på rädda världen-fenomenet är människor som är i förhållanden och inte kan förstå hur någon kan vara lycklig som singel. Det ska paras ihop med bekanta, det ska uppmuntras och det ska frågas hur det gåååååår med killarna/tjejerna? Det spelar ingen roll om man förklarar att man inte letar, att man trivs som man har det och dyker det upp någon så gör det, och då får man ta det då.
För visst måste det sättet som man själv blir lycklig på vara det enda rätta även för alla andra?
Jag känner bara så här: Ska man inte få äta det man själv tycker är gott, sådant som man själv vill äta? Är det inte meningen att man ska träna för sin egen skull, för att man själv ska må bra, inte för att visa sig duktig för andra? Jag trodde dessutom att man blev tillsammans med någon för att man är kär i den personen, inte för att det förväntas av omvärlden att man har en partner. Eller?

Om att välja sina förebilder

I dagens samhälle blir vi konstant bombarderade med bilder av människor, varav många ser ungefär likadana ut. Det är hur enkelt som helst att hitta bilder på snygga människor så länge de har en viss kroppstyp, vi blir nämligen överrösta med dem hela tiden. Det finns så många människor som mår dåligt över sitt eget utseende, som önskar att de var längre, kortare, smalare eller rundare. Man tittar på andra människor och tänker att så vill jag också se ut, i stället, för att lära sig tycka om sin egen kropp, sina egna förutsättningar. Jag tror att det är så himla viktigt att välja sina förebilder, för de vi ser upp till vill vi även gärna efterlikna.
Skönhet kommer i alla former, storlekar och åldrar, och det gör även alla vackra, snygga, coola, smarta människor där ute.
Är du kurvig? Titta på Christina Hendricks
Eller Marilyn Monroe!
Eller Scarlett Johansson!
Läs Elsa Billgren!
Har du en rak kroppsform?
Titta på Keira Knightley!
Eller Audrey Tautou!
Läs Elin Kling!
Eller Elinkan!
Eller HanaPee!
Har du en rund kroppsform?
Kolla på Beth Ditto!
Läs Beyond Sizes!
Och så vidare, och så vidare i all oändlighet!
Var stolt över det du har, och se skönheten runt omkring dig!
Var snälla mot er själva, mina älsklingar!

Om modeindustrin, storlekar och allas rätt att känna sig fina

Jag tycker mode är intressant, jag älskar kläder och jag älskar att titta på människor på stan och se hur de skapat sin egen stil. Det har inte alltid varit så. På gymnasiet var jag totalt ointresserad av trender och att uttrycka mig genom mina kläder, jag hade ingen aning om vad jag passade i och bodde i ett par jeans och ett svart linne. Inget fel men det, alla har olika intressen.
Men så tog jag studenten, fick tid över och började läsa bloggar och olika magasin. Då fick jag problem. Jag gav mig ut i affärerna för att köpa det jag läst om, och upptäckte då att det inte alls passade min kropp. Alla bloggar jag läst och alla tidningsreportage jag inspirerats av innehöll människor av normallängd med raka kroppstyper, och så såg jag inte alls ut. Jag råkade nämligen vara 181 centimeter lång, ha stora höfter, markerad midja, stora bröst och breda axlar. Jag var proportionerlig, men kurvig.
Det var först då jag insåg att modeindustrin till stor del tillåter bara en kroppstyp. Det var också då jag insåg att vilken storlek en person har inte säger ett skvatt om hur en person ser ut eller vad den passar i. Och det viktigaste av allt; jag insåg att det finns massor av människor som vill klä sig i en viss sorts kläder, men inte kan eftersom de är för långa, korta, tjocka, smala, har för stora höfter, för små bröst eller någon annan fånig detalj som inte passar in i mallen. Jag tänker även att andelen människor som inte passar in i den här mallen måste vara mycket större än den andel människor som faktiskt gör det? ALLA människor är fina på sitt sätt, och ALLA människor har även rätt att känna sig fina!
Idag släpper HM sin kollektion Inclusive, som har kläder från storlek 32 till 54. Dessutom innehåller den sådana modeller på kläder som passar många olika kroppstyper. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Sådant som gör mig glad

Såg att HanaPee gjort en lista över saker som gör henne glad, och tyckte att det var en himla bra idé.
Här är saker som jag blir glad av!

Vänner. Människor i allmänhet. Doften av nytvättat. Ordskämt. Choklad. Alice. Mamma och Pappa. Min bror Deas flin. Sättet som Hära säger hej på. Porslin med blommönster på. Att hitta den perfekta presenten till någon. Sättet som Maria lutar huvudet bakåt på när hon skrattar riktigt mycket. Karins kramar. När någon lagar mat till mig. När någon kommer ihåg att laga vegetarisk mat till mig. Att sjunga i kör. Röster. Käkben. Att umgås med människor som skrattar åt mina skämt. När Anna Ericsson imiterar någon. Våren. Vitsippor. Sabinas fnitter. När man möter en människa och inte vet vilket håll man ska gå åt och så står man där och knixar lite innan man tittar på varandra och ler och sedan går åt varsitt håll. Jessicas kvickhet. Viktors sätt att säga "men Elin". Potatis i alla olika former. Djur med päls och färre än sex ben. Dråpliga situationer. Gemenskap. Solidaritet. Människor som hjälper andra människor. När Anna Orre säger "Eeelin" med stockholmsdialekt. Att gå in på Indiska. Att hitta en klänning som sitter perfekt i midjan. När man går i skogen och det lukta mossa. Fågelkvitter. Fjärilar. När någon spelar gitarr. När någon spelar vilket instrument som helst egentligen. Att dansa när det finns gott om plats. Bad Romance med Lady Gaga. Engelsk grammatik. När någon berättar en historia och tar god tid på sig men ändå lyckas behålla intresset och leverera en slående poäng. Att känna mig älskad. Sjöar. Hav. Solsken. Att simma under vatten. Att dyka i vågor. Att dra bort pappret från ett nytt smörpaket. När man springer efter bussen och den egentligen har börjat åka men så stannar den till och väntar på att man ska hinna fram. När någon plockar upp saker som jag tappat. Leenden. Ögonkast. När det blåser över ett rågfält på sensommaren så att det ser ut som vågor. Rapsfält när de blommar. Att få ärliga och spontana komplimanger. Att blåsa på maskrosbollar. Att ha blommor i håret. När någon säger mitt namn. Att sitta under ett träd. Lockiga hår.

Att klä sig som andra

En grupp människor som umgås ofta blir alltmer lika varandra. Man utformar en gemensam humor, en gemensam jargong och liknande åsikter. Framför allt börjar man klä sig likadant, många gånger när jag ser ett kompisgäng på stan slås jag av att alla ser likadana ut. Det här är en konsekvens av att vi vill känna tillhörighet och gemenskap, vi vill markera att vi hör samman.
Jag kan visa er en mycket talande bild som visar just detta. Det här är Linnéa, Anna och Maria på nyårsafton 2007/2008

Men jag, jag gör något annat. Jag klär mig som den bloggare jag läser mest frekvent för tillfället. I somras när jag var helt betagen av Elsa Billgren såg jag ut såhär.
Elsa Billgren ser ut såhär
Idag, när jag läser HanaPee som besatt, så ser jag ut såhär.
Det här är HanaPee

Om hästar

Under många år var jag väldigt aktiv i Åtvidabergs ridklubb. Jag var ordförande i ungdomssektionen, teoriledare och skötare. Jag red i träningsgrupper i hoppning och dressyr, hjälpte till med privathästar och lektionshästar som behövdes ridas extra. Jag höll i övernattningar, rykttävlingar, uteritter, barnkalas och luciashower. Jag till och med sommarjobbade i stallet.
De sista åren innan jag flyttade till Uppsala trappade jag ner lite, jag slutade på ridklubben och hjälpte i stället till med min dressyrtränares privathästar några dagar i veckan. Det passade mig perfekt just då, jag red ut mycket i skogen och tog det lite lugnare.
Men så flyttade jag till Uppsala för ett och ett halvt år sedan, och sedan dess har jag inte rört en häst. Jag skulle varken ha tid eller råd, och största delen av tiden så saknar jag det inte. Men så kommer dagar som idag, när solen skiner och man känner vår i luften. Då skulle jag inget hellre göra än att rida ut i skogen, höra hästens frustande, känna den varma pälsen under mina fingrar och galoppera på grusvägar som äntligen blivit mjuka igen.

Om att inte äta kött

Det är nästan exakt åtta år sedan jag blev vegetarian. Jag blev det främst för att jag inte tycker om smaken och konsistensen på kött, men även för att det gav mig lite dåligt samvete att äta det. Varje gång jag åt exempelvis en hamburgare kunde jag inte koppla bort att det var en ko jag åt, en ko som hade varit varm, råmat och andats. Så jag bestämde mig för att prova att vara vegetarian i ett år, och sedan se om jag kände att jag ville fortsätta. Det ville jag, att vara vegetarian passar mig väldigt bra och jag saknar i princip aldrig köttet.
När jag berättar för personer att jag är vegetarian möts jag av väldigt blandade reaktioner. De flesta är positiva och nyfikna, några blir provocerade, andra är oförstående. Något som nästan alla gör är att fråga mig varför. När jag då försöker komma lätt undan brukar jag säga "alla anledningar du kan komma på". Det har aldrig varit någon som nöjt sig med det svaret, och de flesta kommer då med något utav följande förslag; antingen "är det för att du tycker synd om djuren?" (sagt med lite överlägsen röst) eller "är det för miljön?".
Jag har alltid svarat ja på dessa båda frågor, utan att reflektera över om det sista är sant. Men så idag läste jag en mycket intressant artikel i tidningen Filter. Den handlar om hur köttindustrin påverkar miljön, men också hur veganismen gör det. Det var en artikel som öppnade mina ögon, jag tycker alla borde läsa den.
Jag har aldrig försökt propagera för andra att de också borde bli vegetarianer, eftersom jag tycker det är upp till var och en att bestämma. Efter att ha läst artikeln i Filter kommer jag kanske däremot propagera för att sätta press på affärerna att ta in kött från kor som har blivit uppfödda på gräs, utan att deras tillväxt påskyndats av foder som ska göra att de växer snabbare för att kunna slaktas vid en yngre ålder. Man kanske då måste betala mer för sitt kött, men är det inte värt det om köttet inte bara är bättre för miljön, utan också har betydligt bättre kvalitet, smak och mörhet?
Det är inte så att jag efter att ha läst denna artikel kommer börja äta kött igen, men jag kommer heller aldrig mer säga att jag är vegetarian för miljöns skull.

Juldagen

På juldagen i Åtvidaberg ska man gå till den enda nattklubben som finns i kommunen; Gruvan. Där ska man träffa gamla bekanta, skratta, dansa och försöka imponera med sina nya bedrifter.
Allt detta gjorde jag. Och visst var det roligt, men samtidigt kändes det lite sorgligt. Mest eftersom jag märkte hur jag genast gick bakåt i utvecklingen, kände mig och betedde mig som om jag gick sista året på gymnasiet igen. Borta var min nya säkerhet, min tro på mig själv och vetskapen om att jag också kan vara rolig.
Återigen fann jag mig själv, om och om igen, stå bredvid två konverserande personer och titta på! Jag har inte tittat på sedan jag flyttade till Uppsala. Som tur var försvann det där lite senare på kvällen, när jag plötsligt kom ihåg vem jag är nu. Men jag tror det var först då som jag insåg hur mycket jag har utvecklats de senaste åren, då när jag påmindes om vem jag brukade vara. Det var en märklig känsla.

Angående läraryrkets låga status

När jag berättar för gamla bekanta vad jag sysslar med nu för tiden har jag noterat ett återkommande mönster. När jag berättar att jag pluggar i Uppsala reagerar de flesta positivt. Välkänt universitet med gamla anor, stad lagom långt hemifrån och känd för sitt utomordentliga studentliv. Hög status. Sedan frågar de vad jag pluggar till. När jag säger att jag ska bli lärare märker jag genast att jag sjunker i aktning. Lärare, är inte det för de som inte vet riktigt vad de vill bli? De som inte kommer in på något annat? Those who can't do, teach?
Så kommer den oundvikliga följdfrågan, vilken sorts lärare jag ska bli. Här kan jag märka en viss förväntan, ett hoppets ljus har tänts i deras ögon. Skulle jag nu säga typ gymnasielärare i samhällskunskap och historia så skulle jag vara räddad. Men så släpper jag bomben; låg- och mellanstadielärare (fast så får man inte säga längre, lärare i tidiga skolår heter det). Jag är körd. Jag är nu ungefär lika viktigt som lera. Eller hundbajs.
Ännu värre, jag är mattan som man torkar av hundbajset under skon på.
Varför?!
Som lärare kommer jag utbilda morgondagens läkare, chefer och ministrar.
Hur kan inte det vara viktigt?
Som lågstadielärare lägger jag grunden för det fortsatta lärandet och ger eleverna verktyg för att hantera kunskap längre fram i utbildningen.
Hur kan inte det vara viktigt?
Som lärare är jag ansvarig för att förmedla en värdegrund som bygger på solidaritet, förståelse, jämställdhet och allas lika värde.
Hur kan inte det vara viktigt?
Som lärare är jag ansvarig för att välja läromedel, att se och möta varje elev, att förhindra mobbning, att upptäcka och fånga upp de elever som behöver extra stöd och erbjuda dem detta och att se till att varje elev kan utvecklas så långt om möjligt utifrån sina egna förutsättningar.
Hur kan inte det vara viktigt?
Som lärare kan jag vara den vuxne som DITT barn eller framtida barn spenderar flest vakna timmar med under flera år.
Hur kan inte det vara viktigt?
Som lärare kan jag motivera och uppmuntra mina elever för att höja deras självförtroende i alla ämnen.
Hur kan inte det vara viktigt?
Som lärare kan jag hjälpa till att avlasta för de elever som har en otrygg hemmiljö, jag kan bli den pålitlige vuxne i deras vardag.
Hur kan inte det vara viktigt?
Ponera att jag kommer ha 25 elever i varje klass och att jag har varje klass i tre år. Under tolv år hinner jag då ha 100 elever. Elever som jag träffar så gott som varje dag, under flera år. Försök förstå den påverkan jag hinner ha på mina elever under den tiden, så många liv jag kommer att ha influerat.
Hur. Kan. Inte. Det. Vara. Viktigt?

Angående valet

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag håller med Mona Sahlin som sa att vi alla är förlorare i det här valet.
Framtiden känns just nu väldigt, väldigt oviss. När jag börjar arbeta som lärare om några år, så kommer jag styras av en läroplan som tagits fram av en riksdag där ett främligsfientligt parti ingår. Det gör mig rädd.
Om ni vill läsa kloka tankar om valresultatet igår rekommenderar jag det här inlägget av HanaPee. För övrigt är hon en av mina favoritbloggare just nu. Hon skriver otroligt roligt, men verkar samtidigt vara så väldigt förståndig.

Tidigare inlägg
RSS 2.0