Det här är en av mina absoluta favoritfilmer. Dels är jag en sucker för motljus och vackra vyer, men största anledningen till att jag älskar den här filmen är det försiktiga tempot. Hela fimen är så försynt och fint berättad, som tittare tvingas man vänta i det ljuva vemod som genomsyrar hela filmen. Men trots detta vemod är det en film fylld av hopp och kärlek, något som får mig att se den om och om igen.

Igår åkte jag in till Linköping för att köpa julklappar och träffa Karin och Maria. Det blev en jättebra dag!
Först träffade jag flickorna utanför S:t Larskyrkan och lyssnade när de tränade inför konserten idag.
Åh, de är så sjukt duktiga! Jag har inte hört dem sjunga sedan de började på Lunnevad, och herrejesus här har det hänt grejer kan jag lova. Jag blir alldeles gråtmild och pinsam, sitter och ler som ett fån.

Efter träningen gick vi och fikade på Espresso House, och jag kunde äntligen få mig en chailatte som jag har längtat efter i månader! (Varför finns inte Espresso House i Uppsala? Varför?!)
Karin skulle sedan bege sig tillbaka till Lunnevad, så Maria och jag drog en räd i affärerna och gick sedan till Mozarella för att äta pizza. Jag åt en med camenbertost, färska champinjoner, mozarella och tomater. Jag lovar, det var en av de godaste pizzorna jag ätit i hela mitt liv! Heaven!

Sedan gick vi o tittade på några delar av Vinterljus. Det är en sån bra idé tycker jag, verkligen precis vad man behöver såhär års!
Titta på den här som var på Repslagaregatan! Väldigt Lady och Lufsen!

Notera två saker med följande bild;
1. Jag har världshistoriens största örhängen på mig
2. Det där som reflekteras längst ner, det är SOL! Sunshine I tell you!

Jag sitter på tåget mellan Uppsala och Linköping. Det är ovanligt få passagerare, endast de som reser tillsammans med någon sitter brevid en annan person i sätesparen. Det regnar ute, och i ett desperat försök att jaga bort höstrusket så lyssnar jag på sommarprat i Ipoden.

Så kommer konduktören och ska titta på min biljett. Jag vet inte varför, men jag blir alltid otroligt nervös när detta sker. Det känns som att jag ska bli bedömd, utredd och kritiserad. Jag är så rädd att jag ska ha tagit fel tåg, eller kanske ha glömt mitt kundkort hemma.
Såklart är det inga problem, konduktören blippar kundkortet och mitt körkort i sin lilla makapär och går sedan vidare till nästa passagerare.

Strax efter att ha hört Alex Schulman säga den fantastiska meningen "Stämningen var... panisk" ser jag i ögonvrån ett par ben brevid mitt säte. Det är en kvinna i 30-årsåldern. "Du sitter på min plats" säger hon och håller fram sin biljett. "Jag ska sitta på nummer 16".
Genast känner jag hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Jag fumlar med hörlurarna till Ipoden och säger "Du är nog i fel vagn, vagn 2 ska vara obokad". Jag försöker verkligen att låta lugn och sansad, tänk om hon inte tror mig? Som tur är ber hon om ursäkt och går iväg, men jag känner mig helt uppskruvad i flera minuter.

Det dröjer kanske en halvtimme. Återigen ser jag ett benpar i ögonvrån. Det är inte samma som förra gången, det märker jag direkt. Dessa har en helt annan auktoritet, skorna är bestämt placerade brett isär. Hela uppenbarelsen andas självförtroende. "Kan jag få se biljetten?". Herregud, en konduktör igen! Varför? Har det blivit något problem? Har kvinnan-som-ska-sitta-på-nummer-16 bett honom att kasta av mig vid nästa hållplats? "Jag har redan visat den!" andas jag. Min röst är gäll nu, undflyende. "Jag vill se den en gång till" säger konduktören. Han har ett litet, överseende leende i mungipan.

Jag få upp min plånbok och börjar fumla med korten. De vill inte riktigt komma fram, mina händer är svettiga och jag glider på plasten. Jag riktigt känner hur en stor röd lampa med texten LJUGER blinkar i min panna. Jag får fram korten och sträcker fram dem. Konduktören blippar dem, räcker tillbaka dem och går sedan vidare. Kvar sitter jag med bultande hjärta. Var det inte mer än så?

Varför är jag såhär? Jag är så otroligt konflikträdd. Oftast tänker jag inte på det, men för någon månad påpekade Jessica att jag alltid kryper ihop, ja nästan gömmer mig, när någon börjar bli upprörd på ett seminarium. Och det är så sant! Jag avskyr när människor är osams, och framför allt när någon är arg eller besviken på mig. Jag vet verkligen inte vad det beror på, men om jag tänker efter har jag varit likadan hela livet.

Lite sommar och sol skulle inte sitta helt fel just nu...
Samma känsla som jag hade när denna bild togs, tack!

Jag satt och tittade runt på Spotify när jag snubblade över låten Visit to Vienna med Sahara Hotnights, och genast drabbades jag av meganostalgi. Den låten är så himla mycket In Vocal Veritas för mig, så mycket Anna, Maria, Karin och Sabina.
Den symboliserar även tiden när jag började umgås med dem. Den magiska kvällen i oktober för två år sedan, när jag för första gången pratade med det gäng som nu är mina närmaste vänner. Den kvällen hade tjejerna sin första spelning tillsammans på Lyktan, och de spelade bland annat Visit to Vienna. Keso spelade också, och efteråt gick jag fram för att prata med Maria, blev medbjuden ner till Repan och senare hem till Anna. Ja herregud, ibland tänker jag på hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte hade gått dit den kvällen.

Så jag började titta runt efter fler låtar som påminner om dem. Och det visade sig att det uteslutande blev sådant som de har spelat med IVV.

Här kommer fem låtar som jag för alltid kommer förknippa med er.

- Visit to Vienna, som sagt. Fortfarande när jag hör den här låten på radion så fryser jag till och tänker för en halv sekund att "Herregud! De spelar In Vocal veritas på radion!".


- Duffys Mercy, såklart. Den var väl lite av en signatur ett tag, och jag har hört flera personer som tycker att IVVs version är bättre.


Duvemåla Hage från Kristina från Duvemåla. Denna spelade de i somras, och jag minns hur jag satt med på repetitionerna hemma hos Anna och lyssnade till den här första gången. Jag hade aldrig hört den förut, och jag blev helt hänförd.


- Put your records on av Corinne Bailey Rae. Denna är väl självklar, med tanke på att den finns med på Åtvidabergsskivan. För att höra på IVVs version gå in på deras Myspace.
Dessutom minns jag att Maria och jag cyklade från Kävelsbo till Åtvidaberg en solig dag i somras när vi sjöng på denna och kände oss precis som i videon.


- Och så en sista, för någonstans måste jag väl begränsa mig. Stronger than Jesus med A Camp. Denna sjöng de också i somras, och den är så bra! Dessutom är Nina Persson bland de coolaste i Sverige, och videon är så grymt snygg!


Åh herregud, har ni orkat er igenom allt är jag riktigt imponerad! Blev visst lite överentusiastisk där, men så blir det ibland. Nu fick jag riktigt svår hemlängtan dessutom, så det är väl tur att jag åker hem på onsdag.
Puss på er!

Dagens stora snackis i korridoren är de söta, personliga lappar som satt på allas dörrar i morse. Ingen vet vem som har skrivit dem, ingen har sett eller hört något.
Vi har nu utsett ett utredningsgrupp som ska lösa mysteriet, haha!

Här är min lapp

Jag vaknade upp och kände mig låg. Det här vanliga självömkandet, ni vet? Jag tror alla håller på med det.

Varför är jag ensam?
Varför somnade jag och sov mig igenom hela festen igår?
Varför har jag inte lockigt hår?
Ja, det gamla vanliga.

Men så ser jag ett förunderligt fenomen! Det är något som lyser utanför mina persienner! Vad kan det vara? I nästa stund inser jag att det är solen, och allting känns genast så mycket bättre.

Jag tycker det är jätteroligt att jag har börjat få fler läsare!
Roligt att ni hittat hit, varmt välkomna och jag hoppas ni trivs!

Hösttider är mystider. Igår var vi ett gäng som åt gröt, pepparkakor och drack julmust tillsammans. Sedan satte vi oss och såg alla avsnitt av Sunes Jul. Det var verkligen mysigt.
Idag har jag fikat med mitt arbetslag och shoppat med Jessica. Mys.
Imorgon ska vi ha drama igen, och det ska bli jätteroligt. Säkert mysigt också.

Och nu ska jag mysa lite i min ensamhet genom att tända doftljus och ringa till
Anna/Maria/Vem-som-än-svarar.
Nästa vecka åker jag hem på onsdag och stannar ända till söndag.
Och det ska bli vadå? Mysigt såklart!

Igår hittade jag ett mystiskt brev med välkända kråkfötter på i min brevlåda. Det stackars brevet verkar ha haft en tuff resa från Åtvidaberg, det är skrynkligt och trasigt på flera ställen. Men någon människa har visat det lite barmhärtighet för de trasiga ställena har blivit lagade med tejp. Inuti kuvertet låg en presentpåse, och i presentpåsen låg filmen Northanger Abbey, baserad på Jane Austens roman.
Åh, mina söta föräldrar! Gud vad glad jag blev!

Igår pratade jag med Maria i telefonen. Hon berättade om en sånglektion som hon och Karin hade haft tillsammans.

- Vi skulle träna på att inte spänna halsen när vi sjunger. Läraren bad oss förklara hur vi brukar tänka för att få rätt känsla. Metaforer alltså... Och jag tror att Karin och jag tänker lite annorlunda, sa Maria
- Jaså, hur menar du? frågade jag
- Karin sa att hon tänker att hela halsen är full av mjukglass... Jag sa att jag tänker på en kalkon.

Oh la la, är detta det snyggaste icke-existerande-i-verkliga-livet-paret eller vad?


(Och ja, jag var tillräckligt imponerad för att printscreena dessa bilder från en video, eftersom de inte fanns att finna på googles annars så eminenta bildsök)

Jag tycker humor är intressant. Min humor skiftar så mycket beroende på vem jag umgås med för tillfället. Eller kanske är det så att jag delar olika delar av min humor med olika personer.
Maria och jag skrattar åt precis samma dråpliga situationer. Om vi är på samma ställe och något konstigt händer kan vi titta på varandra tvärs över ett folkfyllt rum och sitta och skratta i varsitt hörn. Anna och jag delar en liknande humor som min och Marias, men den är ändå annorlunda på något sätt. Mer... subtil. Mer hur folk är än vad de gör.
Sedan jag flyttade hit till Uppsala har jag upptäckt att Jessica och jag har precis samma vardagshumor. Det där konstiga och virriga som jag kan kläcka ur mig ibland, ni vet? Hon är precis likadan.
Och ordvitsar. Herregud, ordvitsar! Det är verkligen min svaga punkt. Det spelar ingen roll hur dåligt eller långsökt ett skämt är, innehåller det en ordvits kan jag skratta i fem minuter.

Humor är så himla viktigt. Jag vet inte hur jag ska bete mig om jag inte kan skratta tillsammans med en person. Jag tycker om att skratta, det är så härligt befriande och förlösande. De där personerna som kan hitta något komiskt i nästan vilken situation som helst, de är så lätta att tycka om.

Igår blev det lite spontant att gå ut och "ta en öl" med några ur klassen. Eftersom vi även hade icke-studenter med i gänget gick vi till O'learys. Det var jättetrevligt, vi drack, pratade och skrattade fram till efter midnatt och tog sen bussen hem.
Åh, vad jag tycker om att umgås såhär! Helt avslappnat, utan några krav eller förväntlingar. Bara trevliga människor och vin. Det är fint det.

Alltså, följande bild är så otroligt talande! Klockren


Jag stal lite av Jessicas hår...

Jag har gjort det till en liten ritual att varje kväll dra ut en fjäder ur min dunkudde, öppna fönstret och blåsa iväg fjädern. Sen står jag där och tittar när den singlar ner 6 våningar, alternativt blåser bort i natten. Det känns lite fint symboliskt på något sätt, som att jag säger hej då till dagen.

Det var länge sedan det senaste bloggtipset. Är just nu inne i en fas där jag adorar allt som är mysigt, orginellt och vackert.

Niotillfem är favoriten nummer ett just nu. Hon verkar så otroligt mysig den där Sandra Beijer och hon har en fantastisk förmåga att skriva välstämda och berörande inlägg fulla av känsla. Leta upp alla hennes inlägg som handlar om kärlek, de är speciellt fina.
Elinkan påminner mycket om ovanstående, men i en rödhårig variant.
En nyupptäckt favorit är The Photodiarist. Bloggen är en dagbok fylld av bilder från New York, mestadels med intressanta människor som motiv. Det är något alldeles magiskt med svartvita fotografier.

Bilder från fantastiska Tillsammans är man mindre ensam, eller Ensemble c'est tout som orginaltiteln är.
En helt underbar film, baserad på en helt underbar bok av en helt underbar författare. Perfekt såhär på hösten tillsammans med tända ljus, en kopp te och bra sällskap. Se den!

Bara för att jag tycker alla förtjänar lite kärlek ikväll

Idag åkte Jessica och jag till Ikea för att inhandla diverse nödvändiga artiklar. Jag köpte så otroligt många doftljus att jag nog klarar mig hela vintern.
Åh vad jag älskar ljus! Det måste ju vara det mysigaste med hela hösten. Det och såndär höstig musik som riktigt inger känsla av stickade halsdukar, kängor och att springa genom lövhögar.

En sådan låt är Bob Dylans Girl from the North Country. Åh, den är så bra!
Här kommer en version tillsammans med Johnny Cash. Kan det bli en bättre kombination?
Lyssna, njut och dröm er bort i natten...