En födelsedagspresent
Karin är så himla bra på att ge presenter!
När vi var i Björsäter härom dagen fick jag dessa fantastiskt vackra tallrikar av henne. Blåvitt porslin, något finare är svårt att hitta.
Hästlängtan
Jag snubblade över några gamla foton som fick min hästlängtan att slå till med full kraft.
Jag var en riktig ridskoleunge när jag var yngre. Jag tillbringade många kvällar i veckan på Åtvidabergs ridklubb där jag hade olika sköthästar, höll i teorilektioner, var ordförande i ungdomssektionen, hjälpte till med in- och utsläpp, var medryttare på olika privathästar, red ridskolehästar som behövde ridas extra, sommarjobbade, följde med som hästskötare på tävlingar, höll i övernattningar, barnkalas och föräldrakurser. Jag lade ner själ och hjärta i verksamheten under tio års tid och fick massor av glädje och kunskap tillbaka.
Men så en dag kände jag mig färdig med ridklubben. Jag var klar och redo att gå vidare. Jag gick då över till att enbart rida min dressyrtränares privata hästar, vilka jag hade hjälp till med parallellt under de sista åren på ridskolan.
Bilderna jag hittade är på en utav hennes hästar, och en utav de som verkligen fastnade i hjärtat hos mig. Han hette Tequila.
När jag började rida honom var han fem år, precis nyköpt, hade enbart blivit riden i ridhus, hade ingen framåtbjudning över huvud taget, gick med halsen rakt upp, ryggen sänkt och bakbenen kvar någonstans i stallet. Vi skrittade ut på långa rundor i skogen hur länge som helst för att han skulle träna på att lyfta på fötterna, se sig för och våga ta ut steget. Vi fortsatte med uteritter i trav och galopp där han hittade glädjen och framåtbjudningen. Vi kämpade med klättring och backträning innan vi till slut började rida på bana igen, samtidigt som vi kompletterade med långa uteritter, longering och tömkörning.
Och som han ville vara till lags! Han gav och gav och gav, kämpade och utvecklades massor hela tiden.
Men så när han blivit starkare och det blev dags att börja samla honom mera tog det stopp. Han stretade emot, var ovillig och försökte smita. Efter massor av turer till veterinären röntgades hela ryggen och det visade sig att han hade en gammal fraktur på korsbenet som hade läkt ihop fel. Antagligen hade han fått det redan som föl.
Det fanns inget som kunde göras och för att han skulle slippa ha ont fick han somna in.
Som ridskoleryttare vänjer man sig sorgligt nog vid att se hästar komma och gå, men Tequila var en utav de som verkligen stannade kvar i mitt minne.
Med tanke på min hårfärg och att jag rider i den första slit-och-släng sadeln som vi hade tills han hade fått vettiga ryggmuskler så gissar jag att bilderna är tagna 2007.
Nu är har det gått tre år sedan senaste gången jag satt på en häst, och idag saknar jag det lite extra.
Rosor
Rosorna i mammas och pappas trädgård blommar nu!
Några utav dem har en sådan fantastisk färg, en subtil rosa ton som är oändligt vacker.
Finaste
Idag har jag äntligen fått träffa Anna och Karin!
Vi åkte till Björsäter där vi fikade och drack kaffe i Karins föräldrars finrum. Jag fick en födelsedagspresent av Karin som jag blev väldigt glad över. Vad det var lovar jag att visa er imorgon!
Sedan gick vi på promenad, satte oss vid sjön och pratade, pratade, pratade.
Åh vad det var skönt att träffa dem!
Alex och Sigges podcast
Jag har länge varit en hängiven lyssnare till Filip och Fredriks podcast och i den brukar de nämna sin vän Sigge lite då och då. Jag har inte haft en aning om vem denna Sigge varit, men har förstått att han har börjat ge ut en podcast tillsammans med Alex Schulman. Härom dagen bestämde jag mig för att ge podcasten en chans, började prenumerera på den via itunes och laddade ner de redan utgivna avsnitten.
Och alltså! Sigge Eklund! Han är välformulerad, smart, personlig och rolig på ett sätt som aldrig blir sådär jobbigt höhö-igt. Dessutom kompletterar han och Schulman varandra på ett alldeles ypperligt sätt, de spinner vidare på varandras tankar och har ett riktigt samtal som man som lyssnare nästan känner sig hedrad av att få ta del av.
Alldeles nyss i bilen påväg hem till Åtvidaberg lyssnade jag på det sjätte avsnittet som heter "Yeah, yeah, yeah". Anekdotet som rubriken syftar till fick mig att plocka fram det som Viktor brukar kalla för alkisskrattet, ett väsande ljud som uppstår ibland när jag tycker att något är riktigt roligt men jag samtidigt inte vill/vågar/kan skratta av hjärtans lust.
Tips, tips, tips!
Campingmyset
Att sova i husvagn är något som verkligen väcker barndomskänslor hos mig. Speciellt när det regnar, regndroppar mot ett husvagnstak är bland de bästa ljud jag vet.
Mina föräldrar har de senaste åren haft sin husvagn uppställd i Loftahammar, och igår var alla deras barn och barnbarn på plats!
Agnes har charmig gångstil och en retsam pappa som härmar den.
Bättre att promenera med farmor då.
Molly fascinerades av kottarna...
...och försökte dela med sig av fascinationen till Agnes.
Det gick sådär.
Man kan sysselsätta sig med att charma farfar också.
Att bli upplyft verkade allmänt vara kvällens trend.
Att mysa i förtältet var annars något som de större barnen tyckte om.
Ett videoinlägg
Jag är hemma i Åtvidaberg och har det skönt.
Här kommer ett videoinlägg som jag spelade in innan jag åkte från Uppsala igår!
Om genus
Genus är något som jag inte har skrivit om i bloggen trots att jag haft den i snart fyra år. Inte för att jag inte är intresserad eller tycker att det är viktigt, utan för att jag så gärna vill skriva bra om det att jag liksom slår knut på mig själv. Jag läser en del bloggar som behandlar ämnet, bloggar som får mig att reagera, rannsaka mig själv och ifrågasätta mitt eget sätt att tänka. Sånt är bra. Lady Dahmer och Underbara Clara är två exempel.
Jag vill inte att mina eventuella framtida barn ska begränsas av förväntningar som läggs på dem bara för att de råkar tillhöra ett visst kön. Jag vill att mina framtida barn ska ha alla möjligheter i världen. Jag vill att de ska bekräftas utifrån vem de är istället för vad de är. Jag hoppas att de aldrig, aldrig, aldrig ska behöva höra något som de förknippar med sig själva användas som ett skällsord i syfte att såra andra. Det har jag (och tråkigt nog många andra) varit med om och det gör förbannat ont.
Ketchupmamman har skrivit träffande, rörande och underhållande om just det här. Läs!
Tenta, vemod och vackra byggnader
Nu på förmiddagen har jag skrivit min tenta i Svenskans struktur och det innebär att min Uppsalasommar börjar att lida mot sitt slut. Tur att det väntar en Åtvidabergsommar runt hörnet. I början tyckte jag att det kändes konstigt att vara i Uppsala på sommaren, främst eftersom att gatorna är så tomma och jag saknar många av de rutiner som driver mina veckor framåt under terminerna (tisdagsrep med kören, körlunch på onsdagar, fredagslunch med personer som råkar sjunga i kören... Eh). Nu känns det faktiskt lite vemodigt att jag snart ska åka härifrån, jag har liksom vant mig vid att driva runt på dagarna och se på sport/dricka öl/umgås i allmänhet på kvällarna.
Men visst ska det bli skönt att få komma hem, vara vid kusten och bada i Östersjön, äta mammas mat och kunna umgås med min familj utan tidspress. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag ska kunna umgås med mina finaste också. Anna och jag är de enda utav oss som är i Åtvidaberg i sommar, men vi kommer gå om varandra ganska mycket.
Igår pluggade jag grammatik med Lotta hela dagen tills det nästan bubblade predikat, prepositionsfraser och pluskvamperfekt ur öronen på oss. Då tog jag Margit och cyklade bort till Seminarieparken där det var fyra herrar som spelade fotboll. Så satt jag där en stund på pakethållaren och njöt av kvällssolen och de långa skuggorna, skrattade högt åt innovativa målförsök och hade den här vackra byggnaden bakom ryggen.
Stunder genom min telefonkamera
Eftersom åtminstone två av mina läsare knappt vet vad Instagram är (ja mamma och pappa, jag syftar på er) så tänker jag nu visa er en del av de bilder som jag laddat upp där (eller ja, en ganska stor del utav dem).
Först ut är Anna och Emelie vid champangefrukosten innan vårbalen samt blomsterspel på pickninckfilt dagen efter.
Östgöta nations kör Sånggripen vid deras vårkonsert och en ny vän som jag träffade en dag på vägen hem från skolan.
Anna i solnedgång på balkong när vi lyssnade på fotboll på radion samt närbild på min födelsedagstårta.
Picknick-Kajsa och båtar i Sunnersta.
Marcus och Anna på väg hem till dem efter att ha ätt på V-Dala härom dagen samt pioner utanför deras hus.
En ny burk som jag köpte i torsdags och lite av den förträffliga frukosten som jag fick på Marcus och Annas balkong igår!
Jag heter fortfarande Elmaelni på Instagram.
Sommarkör
Såhär på sommaren är det lätt att sakna kören och den regelbundna socialisering det innebär att sjunga tillsammans varje tisdag. I fredags var det därför dags för substitutet sommarkör! På sommarkörerna sjungs det inte så mycket, men umgås desto mer. Den här gången gick vi till vår kära Västgöta nation för att dricka valfri dryck, äta och tycka om varandra.
Jag var peppig och fnissig.
Johanna var en av de härliga korister som kommit dit!
Marcus...
... och Anna var två andra!
På VG får man sin rödbetsburgare med hembakat bröd och rutig duk.
Efter en stund började det mörkna och belysningen tändes.
Det spelades Rumble lite kors och tvärs i sällskapet...
... och diskussioner, spekulationer och analyser genomfördes om både högt och lågt.
Fin kväll!
Sommar
Sommar alltså, det är för fint!
En cykeltur
Idag hade Kajsa och jag bestämt att vi skulle åka på cykeltur klockan tolv, men mer än så hade vi inte planerat. När vi träffades på Stora torget kom vi efter en snabb överläggning fram till att vi ville sitta vid vatten.
Enda gången jag har sett vatten i Uppsala, förutom Fyrisån såklart, var när vi gjorde en exkursion med skolan i Sunnersta i vintras. Jag hade dessutom för mig att jag hört folk prata om "Sunnerstabadet" någon gång. Således bestämde vi oss för att cykla dit!
Vi köpte med oss varsin sallad och begav oss sedan iväg lite på känn. Vi hittade till Sunnersta, men dock inte till någon badplats.
Istället hamnade vi på Skarholmen där de hade en alldeles förträffligt trevlig brygga!
Det fanns en marina med båtar att titta på...
...och diverse sjöfåglar!
Så himla härligt!
När vi kände oss nöjda började vi cykla hemåt igen, uppför vad som kändes som världens längsta backe. Nog för att jag älskar min cykel Margit, men ingen kan beskylla henne för att ha överdrivet många växlar. Tur då att det finns får att prata med längs vägen!
Att cykla samtidigt som man ska försöka ta kort på den bakom är inte det lättaste. Således: en massa hår!
Väl tillbaka i Uppsala skildes jag från Kajsa vid slottet och cyklade den sista lilla biten ensam. Åh vilken bra utflykt!
