Hästlängtan

Jag snubblade över några gamla foton som fick min hästlängtan att slå till med full kraft.
Jag var en riktig ridskoleunge när jag var yngre. Jag tillbringade många kvällar i veckan på Åtvidabergs ridklubb där jag hade olika sköthästar, höll i teorilektioner, var ordförande i ungdomssektionen, hjälpte till med in- och utsläpp, var medryttare på olika privathästar, red ridskolehästar som behövde ridas extra, sommarjobbade, följde med som hästskötare på tävlingar, höll i övernattningar, barnkalas och föräldrakurser. Jag lade ner själ och hjärta i verksamheten under tio års tid och fick massor av glädje och kunskap tillbaka.
Men så en dag kände jag mig färdig med ridklubben. Jag var klar och redo att gå vidare. Jag gick då över till att enbart rida min dressyrtränares privata hästar, vilka jag hade hjälp till med parallellt under de sista åren på ridskolan.
Bilderna jag hittade är på en utav hennes hästar, och en utav de som verkligen fastnade i hjärtat hos mig. Han hette Tequila.
 
När jag började rida honom var han fem år, precis nyköpt, hade enbart blivit riden i ridhus, hade ingen framåtbjudning över huvud taget, gick med halsen rakt upp, ryggen sänkt och bakbenen kvar någonstans i stallet. Vi skrittade ut på långa rundor i skogen hur länge som helst för att han skulle träna på att lyfta på fötterna, se sig för och våga ta ut steget. Vi fortsatte med uteritter i trav och galopp där han hittade glädjen och framåtbjudningen. Vi kämpade med klättring och backträning innan vi till slut började rida på bana igen, samtidigt som vi kompletterade med långa uteritter, longering och tömkörning.
Och som han ville vara till lags! Han gav och gav och gav, kämpade och utvecklades massor hela tiden.
Men så när han blivit starkare och det blev dags att börja samla honom mera tog det stopp. Han stretade emot, var ovillig och försökte smita. Efter massor av turer till veterinären röntgades hela ryggen och det visade sig att han hade en gammal fraktur på korsbenet som hade läkt ihop fel. Antagligen hade han fått det redan som föl.
Det fanns inget som kunde göras och för att han skulle slippa ha ont fick han somna in.
Som ridskoleryttare vänjer man sig sorgligt nog vid att se hästar komma och gå, men Tequila var en utav de som verkligen stannade kvar i mitt minne.
Med tanke på min hårfärg och att jag rider i den första slit-och-släng sadeln som vi hade tills han hade fått vettiga ryggmuskler så gissar jag att bilderna är tagna 2007.
 
Nu är har det gått tre år sedan senaste gången jag satt på en häst, och idag saknar jag det lite extra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0