Igår var det sju år sedan min famor dog. Jag har tänkt mycket på henne den senaste tiden. Jag skulle så gärna vilja träffa henne nu, visa vilken person jag har utvecklats till. Jag var 11 år när Farmor dog, så mycket har förändrats sen dess. Jag kände mig så osäker, var så liten. Jag önskar att jag fick sitta ner och prata om mitt liv, berätta om mina tankar, drömmar och ideal. Berätta vilken människa jag hoppas bli. Vilka jag umgås med och hur bra de får mig att må. Men framför allt skulle jag vilja lyssna, höra henne berätta om sina tankar och funderingar.

Farmor var lång och smal, såg nästan bräcklig ut, ändå minns jag henne som en mycket stark kvinna. Så mycket värme och omtanke rymdes i den kroppen. Ett utav mina tydligaste minnen är hur hon varje julafton stod i sitt kök på Smällgatan och stekte de mest underbara köttbullar. (Dea fick förövrigt en burk köttbullar av henne i inflyttningspresent nät han flyttade till Nannersbo) "Ät ni", sa hon. "Jag kan äta senare! Nej, nej, jag diskar! Jag trivs så bra här i köket." Hon ville alla väl och blev nästan generad när man berömde henne. Mamma har berättat att Farmor, när de fortfarande bodde på Stålvägen, ofta skakade på huvudet och muttrade om barnet i grannhuset som alltid sov med öppet fönster. Hon trodde att barnet skulle frysa.

Farmor är en utav mina största förebilder. Jag hoppas att jag blir som hon när jag blir gammal.


(Förövrigt gick teoriprovet bara bra!)

Puss och kram