Har idag både varit hundvakt och barnvakt. Nova var det som behövde vaktas, som tur är är mamma hemma och är sjuk så hon kunde ägna sig åt Alice. Det är inte det lättaste att ha båda två kan jag tala om.  Såfort jag klappar Nova ropar Alice "Komma Lelin!" och när jag busar med Alice kommer Nova och tränger sig mellan. Men jag tycker om dem så mycket båda två, så det är bara roligt.

Snön ligger kvar. Det var så himla tyst när jag var ute och gick förut, det är som att snön tar bort alla bakgrundsljud. Det enda som hördes var knarret under skosulorna.

När jag kom och skulle gå nerför backen från Eksäter till Höjdvägen var den plogad men inte sandad. Så himla halt det blev! Jag ställde mig och bokstavligen åkte flera meter, fastnade sedan på något litet sandkorn och höll på att ramla. Nova tyckte det var stenkul och tog tag i kopplet och började busa. Jag tänkte på hur det hela måste se ut, en stapplande människa i mjukisbyxor och gigantisk mössa, och en halvgalen labrador på sex månader som hoppar runt som en annan studsboll. Började fnissa för mig själv och fortsatte glida ner. 

Halvägs ner tappar jag koncentrationen och gör en sån där filmramling, där jag först halkade upp i luften och sedan rakt ner på backen. Då kan jag inte hålla mig längre utan får årtiondets skrattatack för mig själv, där jag ligger på rygg och kravlar. Nova trodde det var någon ny sorts lek och hoppar upp på mig och försöker slicka mig i ansiktet. Det gjorde ju inte att jag skrattade mindre precis. När jag till slut lyckas ta mig nerför backen ser jag att det står en tant där och röker. Hon tittar roat på mig och säger "Det är visst halt idag?". Hon måste ju ha hört min skrattatack, med tanke på hur tyst det måste jag ha hörts i hela grannskapet.