Inatt sov jag på golvet och Maria i sängen.
När jag vaknade i morse hör jag Maria ligga och låta "Hrrrrm, hrrrrm, hrm"
"Vad håller du på med?" undrar jag yrvaket
"Jag måste ju väcka mitt instrument!" svarar hon

Haha! Klockrent!
(Om någon har missat det sjunger Maria. Alltså är rösten hennes instrument)

Puss och kram

Alla små bilder är klickbara!


Här sitter jag på plats i Globen. Om ni undrar varför jag ser aningen ansträngd ut är det för att jag lider av höjdskräck...
 

Sen kom han äntligen ut på scenen! Måste erkänna att vi först hade smärre problem med att lokalisera vem som var Bob Dylan... Titta på denna bild så kanske ni anar varför



Är ganska imponerad av zoomen på min lilla kamera som lyckades pricka in den här bilden från samma avstånd!

(Observera hatten! Han måste vara ett stort fan av min blogg eftersom han hade förmått nästan hela bandet att bära hatt...)

Konserten var riktigt bra, han spelade många gamla låtar fast i ny tappning. Bara känslan av att den där lilla pricken faktiskt var Bob Dylan, att han stod livs levande i samma rum som jag, det var helt otroligt.
Bandet var för övrigt grymt bra! Sjukt tajta!

Noteringar under spelningen:
- Familjen Otakt som satt framför oss. Pappan satt och klappade konsekvent fel takt på sin sons knä. Mamman satt och försökte om och om igen klappa rätt takt på samma sons huvud, men tappade bort sig hela tiden. Stackars barn!
- Tjejen några rader nedanför oss med platinablont hår som lyste i mörkret, samt en Karin-bulle på huvudet. Hon satt och böljade fram och tillbaka med huvudet, tänk stil ormtjusare. (Dock i takt!)
- Mannen som satt helt stilla längst in i hörnet av scenen under hela konserten. Vad fyllde han för funktion?


                                                                              Sen tog vi T-banan till Marias
Nöjd och suddig Maria efter konserten         kusiners hus där vi tillbringade natten
                                               


Trodde ett tag att jag hade tappat bort bilnycklarna
Som tur var hittade jag dem sen!                                        Maria är redo att spendera!
                                                                   

Idag tog vi en tur på stan. Maria hade sett ett par skor från HM i någon tidning, så vi sprang omkring på masssa olika HM-butiker och letade efter dem. När vi var på HM som ligger precis bredvid NK går jag själv bland skorna och tittar. Har bliken riktad mot golvet när jag ser ett par fina skor som går omkring någon meter framför mig. Lyfter blicken för att titta på skornas ägare och konstaterar att hon har päls på sig (euw). Inser i nästa stund att det är Blondinbella! Haha!
Det roligaste är att om jag inte hade sett att det var Blondinbella hade jag nog sprungit in i henne. Det hade varit något att skriva på sitt CV...
Tänk att om jag hade gått fram och pratat med henne hade det kunna vara jag på denna bild...

Bilden tagen från Blondinbellas blogg

Två väldigt roliga dagar!

När jag var liten var Malin på Saltkråkan en av mina stora idoler. Jag tyckte hon var så himla cool, rolig och söt. När jag lekte låtsades jag alltid att jag var 19 år, precis som Malin.

Den ska jag ha!

Jag kör bil från mitt hem mot Åtvids centrala delar. Det börjar skymma, men kan fortfarande inte klassas som att det är mörkt ute. Vid Sunnebotorget står en äldre herre med en hund och vill gå över övergångsstället.
Som den laglydiga medborgare jag är saktar jag ner i god tid, tar ögonkontakt med mannen och stannar så att han kan gå över.

Stackarn måste ha stått där en mindre evighet, för när jag stannar applåderar han helt spontant i luften! Han ler sedan ett stort beundrande leende och börjar gå över vägen. Han ser på mig och ler hela tiden medan han går, och när han når andra sidan sträcker han upp en hand i luften och tackar. Jag ler tillbaka och börjar köra förbi. När jag kommer upp i jämnhöjd med honom vänder han sig om, ler och tackar igen!

Åh, tänk att det behövs så lite för att gör någon glad!