I lördags var vi hemma hos Jessica i Eriksberg och såg på film. När godiset var uppätet, filmen slut och våra magar sönderskrattade var det dags att gå hem. Jag yttrade då en kommentar om att det var synd om mig som var tvungen att gå ensam hem till Flogsta.

Vet ni vad som händer?
Tina och Hära säger helt frivilligt att de kan följa mig! Förstår ni vilken omväg det blir för dem? Kanske. Förstår ni hur glad och tacksam jag blev? Nej det gör ni inte.

Jag lovade då, halvt på skoj, att skriva ett hyllningsinlägg på bloggen och tacka dem.
Och här kommer tacket: TACK!

Såhär ser de ut, mina hjältinnor!
Jag beordrar nu alla mina läsare att lägga sig på knä, sjunga en hyllningssång och sedan sända lite telepatisk tacksamhet till dessa två!