Jag vill be så mycket om ursäkt för den långsamma hastigheten på bloggen just nu. Jag går bara och väntar känns det som, väntar på våren.
För varje talgoxe jag hör sjunga utanför mitt fönster så känner jag hur mitt hjärta hoppar till, för det betyder att våren är ett litet steg närmare.
Och jag lovar er, när naturen lever upp igen, då gör jag och bloggen det också.

Livet rullar på som vanligt. Skolan, korridoren och kompisarna är det som fyller min tid. Jag har börjat göra mig hemmastadd på Friskis&Svettis, och det är bra. Härom dagen gick min cykel sönder, då är det tur att jag har händiga vänner som kan starta upp en provisorisk cykelverkstad utanför Blåsenhus. Om den händelsen var den mest spännande de senaste dagarna, så kanske ni förstår exakt hur lungt det är just nu.