Världens bästa medicin
Jag har varit helt utslagen av förkylning i några dagar, och därmed även totalt socialt isolerad.
Tänk er då lyckan när Anna föreslog att vi skulle träffas i Botaniska trädgården för att läsa i Doktor Glas! Den är den första boken vi läser i vår nystartade bokcirkel, och vilket sätt är trevligare att läsa på än tillsammans med någon annan?
Såhär såg det ut när jag anlände, något sen såklart, och fann Anna så inbjudande utlagd på en filhalva.
Precis bredvid näckrosdammen också, vilket gjorde att jag eventuellt tog lite längre pauser än nödvändigt.
Så låg vi där och läste några timmar innan vi gick bort till det café som ligger i andra delen av Botan för att dricka kaffe, och sedan inspektera Linnéutställning som var uppställd utanför Orangeriet.
Efter det gick vi även i några bokaffärer och myste innan vi skildes åt utanför Luthagens livs.
(Och ja, jag har lite midsommar- samt Åtvidsbilder som kommer så småningom. Så fort dåsigheten går över. Lovar!)
Västgötaresan i bilder
Dagen efter min examensceremoni var det alltså dags för Västgöta nationskör att bege sig på resa till Västergötland. Detta skedde medelst två stycken minibussar i tveksam kondition, vilka dock lyckades ta oss både dit och tillbaka utan att bråka det minsta.
Första kvällen bodde vi på en bydgegård som jag nu glömt namnet på, men den hade tidigare varit en skola och var mysig och bra på alla sätt.
Vi spenderade kvällen med att lyckas få tre personer att sträcka sig under fotbollsspel, två utav dem kan ni se nedan.
Och så satt vi utomhus med tända ljus och slogs med mygg.
Morgonen efter repade vi i några timmar innan vi packade in oss i minibussarna och lyssnandes till svenska sommarhits susade förbi åkrar, vindkraftverk och traktorer.
Efter lunch i Lidköping begav vi oss till Läckö slott en sväng, men då glömde jag både kamera och telefon i bilen så därifrån har jag inte en enda bild.
Efter det var det dags att åka till Navens bastuflotte i Vänern, som var helt amazing. Vedeldad bastu, varm badtunna och den idylliska utsikten gjorde det till de bäst spenderade 150 kronorna i mitt liv.
Kolla bara vad härligt!
Efter två timmars bastande och badande kan det kännas skönt att spexa loss lite...
Vi spenderade den andra natten på Mellby bygdegård utanför Lidköping. Dagen efter åkte för att bestiga Kinnekulle.
HA! Jag har visst en bild på Läckö slott! Det är den vita fläcken på andra sidan Vänern...
Mer spexande...
Efter lunch på Kinnekulle delade vi upp oss. Ena minibussen åkte till Varnhem, och min buss åkte till Hornborgasjön.
Det spanades på fåglar...
Och njöts av värme och utsikt.
Våran sista kväll tillsammans var det dags för resans enda sjungning! Denna ägde rum på Vilhelmsro gårdscafé i Falköping och jag fick hålla i mitt första mellansnack som ordförande.
Och så sjöng vi såklart! Det gick himla bra och vi var nöjda.
Jonas och Hanna var på plats med våran egen körbebis!
Efter sjungningen fick vi mat och så myste vi runt på cafét och bara trivdes tillsammans.
Efter ännu en natt på Mellby bygdegård satte vi sedan kurs tillbaka till Uppsala.
Åh, en sån väldigt fin resa!
Årets körresa
För en vecka sedan åkte vi iväg på den årliga körresan.
I år bar det av till våra rötter, den västgötska slätten såklart!
Efter att Emelie (som inte kunde följa med) sett bilderna sa hon "Åh, det ser ut som en rullande övningshelg", och det stämmer väldigt bra. Så galet mysigt, härligt, roligt, fint.
Det har sovits på bygdegårdar, njutits på en bastuflotte, inspekterats diverse sevärdheter, sjungits på Vilhelmsro gårdscafé i Falköping och lyssnats galet mycket och engagerat till CD:n Svenska sommarhits.
Ungefär hur det var kan ni se på filmen ovan.
Det kommer bilder också, kanske imorgon!
Vårbalen
Igår var det så äntligen dags för vårbal!
Damerna inledde med champagnefrukost hos Emelie på förmiddagen, vilket var väldigt trevligt.
Efter det skyndade jag hem och gjorde mig i ordning för att agera marskalk vid Allmänna sångens jubileumskonsert i Universitetshuset. Jag fick flankera en dörr, dela ut programblad och kontrollera biljetter. Under konserten satt jag sedan och kontrollerade att ingen gick in eller ut under sångerna, vilket gjorde att jag även kunde lyssna till hela konserten. Det var väldigt fint och pampigt!
Eftersom konserten tog slut en hel timme senare än planerat fick jag sedan springa till VG för att stå där och hälsa gästerna välkomna. När sittningen sedan började inledde kören emd att sjunga Hymn till Västergötland tillsammans med gästerna, för att sedan sjunga några sånger till.
Jag gjorde sedan ett snabbt balklänningsbyte hemma hos Lena och hann till Hotell Hörnan precis lagom till att körens egen sittning skulle börja där (och då äntligen kunde jag slappna av och bara njuta).
Här är Johanna.
Sonia.
Johan gjorde ett tillfälligt återtåg och var återigen med oss, om så bara för en kväll.
Lena (i sin mammas brudklänning!)
Björn, Emelie (som till på köpet fyllde år) och Johan.
Johanna, Johan, Anna och Marcus.
Mitt emot mig hade jag Louise, i 1920-talsklänning!
Lotta.
Caroline och Louise toastade med blomstertema.
Och så sjöng vi en himla massa, såklart!
Här är avslutningen på Lilla kossan Elsa.
Det var tal och uppträdanden till höger och vänster!
Tobias läste upp krönikan över året som gått.
Johanna och Erik.
Lars.
Till bordet hade jag ingen mindre än självaste herr Sidenvall!
Sonia, Magdalena och Benjamin.
Nya Lars.
Plötsligt blev det ett himla ringande i mobiltelefoner och alla herrar försvann ut.
Här är Jenny.
Alltså, Lena i bakgrunden på den här bilden! ÅH!
Anna och Magda.
Isabel.
Lena, Hanna och Emelie.
Jag.
Så kom herrarna in igen! Fler serenader, hurra!
Sedan blev det ännu mer sång! Här sjungs Smedsvisan.
Och slutligen O gamla klang!
Här är Jacob och Kajsa.
Jag hade bara kaffe kvar att skåla med.
Caroline.
Jag älskar syskonen Johanssons synkronisering i bakgrunden på denna bild!
Så var det dags att gå tillbaka till VG för att gå på släppet.
Vid Fyrisån blev jag dock hejdad och uppmanad att sätta mig ned under en kastanj.
Och så fick jag en till serenad!
Det är tradition att den som är nyvald ordförande för kören får just en egen serenad vid vårbalen.
(Har jag glömt att berätta att jag blivit vald till ordförande förresten? Det har jag blivit! Så. Himla. Pepp!)
Åh, alltså!
Det var Till Österland som sjöngs. Vid strofen "Jag där vill bygga en hydda" provades det nya greppet att bilda en mänsklig hydda runt mig.
Oväntat, men väldigt tryggt!
Så gick vi till slut till VG, umgicks ännu mer, dansade styrdans och hade det väldigt bra.
Vårbal, alltså. Det är något magiskt med det.
Serenadkvällen
I fredags var det kvällen innan vårbalen, vilket innebär att herrar i frack vandrar på Uppsalas gator och sjunger serenader för lyckliga damer.
Västgöra nationskörs damer hade traditionsenligt samlats hemma hos Johanna för rep, knytkalas, umgänge och pepp.
Anna och Caroline
Sonia
Sigrid, Jenny och Johanna
Louise
Hanna
Anna berättade sin smått legendariska historia om när hon jobbade med att köra ut pizza i Norge.
Den gick hem kan man säga, vi skrattade så vi fick ont i magen!
Sedan fortsatte vi balkonghänget med att sjunga som om vi vore surikater...
Högst oklart, men väldigt roligt!
Till slut hörde vi äntligen ljuva toner i fjärran och kunde gömma oss allihop bakom balkongens staket.
Ett tjugotal personer hukandes på en balkong ger trängsel och fnissig stämning. Det är verkligen en alldeles speciell känsla.
När jag reste mig för att fira ner korgen med punsch och bubbel möttes jag av knäböjande och fanhälsning.
Åh, vad jag tycker om serenadkvällar!
Sedan kom herrarna upp för varm choklad och fortsatt mingel. Som alltid en fantatsikt trevlig kväll!
Våren och ljuset i tunneln
Maj alltså, åh vad jag tycker om maj!
Något annat jag tycker om är att mitt och Emelies uppsatsskrivande börjar lida mot sitt slut. Vi har nu skrivit alla avsnitt, imorgon har vi sluthandledning, sedan fix och trix utifrån responsen från vår handledare och efter det: Är. Det. Färdigt!
Under torsdag, fredag och lördag förra veckan var vi i skolan sammanlagt 38 timmar. Det är ju faktiskt helt galet. Under tiden var det så fantastiskt vackert väder ute, så till slut kunde vi inte hålla oss längre. Vi tillät oss en kvart ute i solen och gick de hundra metrarna till Botaniska trädgården.
Där blommade körsbärsträden och det var så fantastiskt härligt!
Något mer som är fantastiskt härligt är att det är vårbalshelg nästa helg. Den bästa sortens helg!
Vad jag gör
Ja, hörrni. Vad har jag för mig egentligen?
Skriver, läser, skriver, sjunger, skriver, skriver, läser, sjunger ungefär. Med några lediga kvällar och umgänge som välbehövliga vattenhål däremellan.
En onsdagspluggstund innan soppan på VG såg ut såhär:
Förra helgen tog Emelie, Anna och jag helledigt och åkte till Helsingfors.
Vi skulle nämligen se Kristina från Duvemåla på Svenska teatern!
Det var precis vad vi behövde i uppsatshetsen. Just nu känns det som att Emelie och jag bara ses för att skriva på uppsatsen och aldrig för att det bara är roligt. Därför var det så otroligt skönt att faktisk åka iväg en stund och kunna fokusera helt på något annat. Och SOM vi fokuserade!
Emelie är eventuellt världens största fan av Utvandrarserien och Kristina från Duvemåla. Man kan säga att vi var välinformerade innan föreställningen.
Hur var det då?
Väldigt bra! Svenska teatern är en otroligt vacker byggnad, historien om utvandrarna är ju alldeles storslagen och musiken såklart hur bra som helst.
Av skådespelarinsatserna tyckte jag särskilt om Karl-Oskar och Roberts fina samspel, det kändes verkligen som att de kunde vara bröder på riktigt. Framförallt tyckte jag om dem i låten Nej, vilken faktiskt finns på youtube med skådespelarna från Svenska teatern, från invigningen av Friends arena.
Det var också väldigt roligt att det användes samma scenografi som i originaluppsättningen, för den är så enkel men samtidigt väldigt effektfull.
Efter föreställningen hade vi en mycket grundlig utvärdering (och blev bjudna på en enmansföreställning av hela historien, utförd av Emelie) på hostelet innan vi gick ut för att äta. Vi slog till med trerätters och vin, och det var hur bra som helst.
Dagen efter återvände vi till Sverige och tog oss till Vällingby för att gå på Kajsa och Tobias inflyttningsfest.
De bor så högt upp att jag vägrade gå ut mer än en meter på balkongen, men utsikten var magnifik.
Fetsen var också trevlig.
Sedan närmade sig slutet på månaden och Valborg kom. Jag beslutade mig för att lämna hetsen i stan och åkte istället ut på landet med Hanna. Där hade vi champagnefrukost och sillunch på tu man hand innan Anna (ytterligare en, jajjemen!) också kom ut och vi åt mat och såg på film. Jag är så glad att jag åkte dit, det var precis vad jag behövde.
Igår var det då första maj, vilket innebär majmiddag på nationen.
Innan det går dock gästerna i procession till nationsgraven och lägger ner en krans, ditburen av kårmarskalken (det är jag, alltså).
Såhär såg jag ut innan:
Sedan gick jag hem och svidade om från högtidsdräkten till klädkod kavaj och begav mig sedan tillbaka till VG för att sjunga med kören, vilket gick hur fint som helst.
Nu sitter jag i skolan och skriver med Emelie. Surprise.
Högtidsmiddag
Var hälsade!
Nu ska jag springa iväg till Stockholms nation för högtidsmiddag med Marskalkskonventet och Fanbärarkonventet. Därför sitter jag här i långklänning och pärlhalsband.
Jag är lite nervös, som alltid i sammanhang där jag inte vet vad jag ska vänta mig. Det blir säkert trevligt hur som helst, i värsta fall har jag nära hem.
Nu: bästa smilet på och mingelförmågan på uppvärmning.
Återkommer med rapport!
Höstpepp
Vad nu, kan man undra.
Var det inte igår som jag längtade otroligt mycket efter att våren skulle komma?
Jovisst. Men hösten, mina vänner! Hösten!
Idag har jag nämligen sökt fristående kurser.
Kolla bara!
Alltså!
En uppdatering i nutid
Det är väl en halv evighet sedan jag skrev ett inlägg som inte består av endast instagrambilder eller en återgivelse av vad som har hänt.
Men nu ni, nu sker det! Ett inlägg skrivet i presens och med bilder som är max fem minuter gamla!
Jag sitter på VG och pluggar. Dels för att Emelie och jag på riktigt har satt igång med vårat examensarbete och det är galet mycket som behöver läsas och tas ställning till. Men också för att jag skriver en tenta på lördag som jag missade på dess ordinarie tid. Är galet osugen men tvingad att läsa den enda bok som tentan handlar om. Ja ni hör ju, en enda bok! Jag måste bara skärpa till mig.
Apropå ingenting alls är det nästan spöklikt tom här idag.
Jag har sommarklänning, vårskor och vårkappa på mig idag i ren protest mot vinterns järngrepp.
"Elin, vad lyssnar du på i de där coola hörlurarna?" undrar ni nu.
"Den här spotifylistan", svarar jag: Känslan, första
Idag har jag för övrigt en såndär ljus hårdag. Efter att jag bestämde mig för att försöka få tillbaka min naturliga hårfärg har mitt hår haft lite svårt att bestämma sig för hur det egentligen ser ut. Vissa dagar är det klockrent ljusbrunt och andra dagar, som idag, mer mörkblont.
Hur som helst är nästan hela luggen nu min naturliga hårfärg utan att övergången mellan ofärgat hår och färgat/slingat är alltför markant.
Apropå luggen funderar jag på att låta den växa ut. Inte för att jag inte trivs med den, för det gör jag, utan för att jag helt enkelt vill ha någon form av förändring. Luggen kom till väldigt spontant en kväll hemma hos mina föräldrar när Anna och Maria var där på besök. Då fick vi för oss att klippa lugg på mig och eftersom jag ändå precis tagit studenten ropade vi lite cyniskt att "vad gör det om det blir fult? Vi kommer ändå inte att träffa några människor!". (Tur att vi hade fel på den punkten kan jag känna) Det är i alla fall snart fem (!!!!) år sedan. Så ja, det kanske är tid att låta luggen växa ut igen.
Så, nu. Nu är jag klar. Ja.
Våren och diverse tecken på dess ankomst
Den kommer ju nu, våren. Lite motvilligt kanske, men ändå!
I Åtvidaberg blommar krokusarna i rabatten...
...även om snön fortfarande ligger tjock på de flesta andra ställen.
Igår gick jag på promenad med Anna, och även om det var mycket snö vid Templet så var det ändå väldigt skönt att sitta där i solen och prata.
Vi har haft bröder med familjer på besök också!
Molly och Agnes börjar bli såpass stora att de verkligen har utyte av varandra nu och det är så himla roligt att se! Såhär såg det ut när Agnes var sugen på kakor härom dagen.
Innan jag tog tåget till Östergötland i fredags så satt jag vid Fyrisån och fikade med Johanna. Det var skönt och vi skrattade länge åt Johannas totala upprördhet när hon undrade hur tusan Norrlands nation hade kunnat sätta upp affischerna på de högst belägna fönstren på huset.
Och så har jag gått omkring med vårskor på grusiga gångvägar också.
Och suttit på caf'e i många timmar och fixat med körens nya häfte med standardsånger.
Sådant som man kan göra en torsdagskväll
Nästa helg är vårens övningshelg med kören.
Hanna är med i klubbverket som alltså arrangerar hela helgen, och hon ville ha hjälp att spela in en peppvideo som vi kunde sprida till resterande korister.
Såhär blev resultatet:
Och såhär såg det ut innan vi riktigt lyckades få till det:
Hemma
"Hemma, var ligger det nånstans" sjunger Kristina i Kristina från Duvemåla (som jag för övrigt ska fara till Finland och se senare i vår). Det har jag också undrat när mitt hjärta ibland slits mellan Åtvidaberg och Uppsala. I början, de första två åren kanske, var det så självklart att hemma fortfarande var i Åtvid. Men så, sakta och till en början knappt märkbart, förflyttades den där hemmakänslan. Åtvidaberg är fortfarande hemma, men inte längre i egenskap av sig själv. Nu är det hemma för att där finns min familj, de som representerar tryggheten. Jag har väldigt kluvna känslor inför själva orten Åtvidaberg, vilket egentligen är märkligt eftersom jag trivdes väldigt bra så länge jag bodde där.
Åtvidaberg är vackert. Det är säkert. Det är levande trots sin litenhet. Ändå får jag obehangskänslor när jag ens tänker tanken på att flytta tillbaka. Det är ju så att jag tar examen till sommaren. När jag flyttade hit till Uppsala för tre och ett halvt år sedan var nog tanken egentligen att utbilda mig här och sedan flytta hem igen. Att jag skulle se något nytt och sedan återvända. Jag insåg inte att det där nya skulle fånga mig. Att jag skulle hitta nya sammanhang där jag kunde utvecklas och växa, där jag skulle inse min egen betydelse och kompetens. Uppsala blev hemma, för att jag har mitt liv här nu. Här finns min vardag. Här finns människor som tycker om mig för den jag är nu, som vill umgås med mig för vad jag har blivit och inte för vem jag en gång var.
För är det något jag insett så är det att den där obehagskänslan gentemot Åtvidaberg, den beror inte på att Åtvidaberg är en dålig plats att leva på eller att människorna där är sämre människor än människorna här. Den är istället riktad mot mig själv och min självbild såsom den såg ut innan jag flyttade. Då jag definierade mig själv utifrån människorna omkring mig, då jag lät vad jag trodde att andra ansåg om mig styra hur jag såg på mig själv. Det där är såklart inte något som har försvunnit helt, men något som blev så otroligt mycket bättre efter flytten när jag efter hand insåg hur mycket jag faktiskt kan klara. Jag är så glad att jag vågade, att jag gav mig själv chansen att utvecklas. Tänk om jag inte lärt känna den här staden, dess gator, möjligheter och människor. Tänk om jag inte fått njuta av vårvintersolens sken på domkyrkan idag.
Åh alltså!
Ni tappra själar som fortfarande läser här varje dag, jag blir alldeles rörd av erat tålamod!
Jag kommer nog igång ordentligt igen snart, det känner jag på mig. Men kanske inte riktigt ännu.
Just nu: plugg och kör. Punkt. Det är ungefär det enda jag hinner med, för den här kursen tar kol (eller kål? Är det grönsak man äter, godis man äter eller sådant man eldar, det undrar jag. Gissar att det syftar på att kola/dö så då kör jag på det) på mig.
Men jag mår bra i övrigt och allt sånt, ifall ni undrar.
Såhär har några stunder sett ut genom min mobilkamera:
Jag åt lyxigaste pluggfrukosten med Hanna på VG en dag.
Och blev bjuden på spontan trerätters middag med vin en vardagskväll hos Lena.
Jag har pluggat (eller egentligen kanske mest umgåtts) på VG en hel del.
Och så har jag köpt en dymo som jag älskar.
I helgen ska vi sjunga på Reccegasque och jag ska dansa till liveband, efter att jag iklädd akademisk högtidsdräkt har lett reccarna fram och tillbaka mellan nationen och universitetsaulan.
Det kommer nog bli kul!
Kylan och värmen
Ute är det så kallt att det gör ont att andas när jag går uppför slottsbacken, låren blir röda av kyla trots trippla lager strumpbyxor och min andedräkt fryser till is i håret när jag går hem om kvällarna. Jag är oändligt glad för ullsulorna i mina kängor och farmors fårskinnsvantar på händerna.
Även om det är kallt ute känner jag just nu en sådan värme inombords att snön borde smälta runt mig när jag går. Det är en lättnadens värme. Det strulade till sig ordentligt med att få de uppgifter godkända som jag behövde för att få börja min examenstermin och trots ihärdigt mailande till institutionen så verkade det vara helt kört för mig att få börja ändå. Jag hade hunnit ge upp och ställa in mig på att inte få skriva examensuppsatsen med Emelie som planerat, utan istället skriva den ensam i höst. Jag hade till och med hunnit söka andra kurser att gå den här terminen.
Men! I tisdags ringde telefonen och kursadministratören meddelade att mina resultat kommit in. Var det fortfarande aktuellt för mig att börja på kursen? Eh, ja!
Den känslan alltså, när över en månads spänningar bara släpper på en sekund.
De senaste dagarna har jag skrattat så mycket att jag blivit trött i magmusklerna, och det känns så otroligt bra.
Några bilder på glädjeyran har jag inte, men utomhuskylan har jag åtminstone dokumenterat.
