Jag har funderat på en sak. Så mycket skitsaker man (eller i alla fall jag) lägger energi på egentligen. Så många smågrejer som man går och funderar på, ältar, stöter och blöter. Varför låter man obetydliga grejer ta energi från en?
Jag kan gå en hel dag och fundera på exempelvis någonting som någon har sagt till mig. Vad menade han/hon? Var det inte kritik inbakat där? Borde jag ta illa upp? Så himla onödigt! Det som har hänt, har ju redan hänt. Det kan jag inte ändra i efterhand. Måste dock erkänna att jag har blivt mycket bättre på att inte tänka för mycket de senaste åren.

Jag ska försöka att i stället fokusera på det som verkligen betyder något. Mina vänner till exempel. De som alltid finns där när jag behöver dem, utan att kräva något av mig. De som jag kan slappna av fullständigt med. De som gör mig till den jag är, den jag vill vara. Vänner som tar fram mitt ultimata jag. De som lyssnar till mina åsikter utan att döma, som skrattar med mig när jag är glad och gråter med mig när jag är ledsen. Som bryr sig om att jag mår bra och vill att det ska gå väl för mig. Det betyder mer än allt.

En annan tanke slog mig härom dagen. Tänk så många människor som inte har den här gruppen runt sig. Som lever sina liv i ensamhet och tvingas klara upp alla situationer på egen hand. Till och med sådana som medvetet drar sig undan från andra människor och trivs bäst med sitt eget sällskap. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara. Jag är inte tillräckligt stark för att reda ut alla problem själv, att bara lita på min egen färdighet.
Men jag finner tröst i en sak som Ann sa i ettan på gymnasiet;