Konflikträdsla

Jag sitter på tåget mellan Uppsala och Linköping. Det är ovanligt få passagerare, endast de som reser tillsammans med någon sitter brevid en annan person i sätesparen. Det regnar ute, och i ett desperat försök att jaga bort höstrusket så lyssnar jag på sommarprat i Ipoden.

Så kommer konduktören och ska titta på min biljett. Jag vet inte varför, men jag blir alltid otroligt nervös när detta sker. Det känns som att jag ska bli bedömd, utredd och kritiserad. Jag är så rädd att jag ska ha tagit fel tåg, eller kanske ha glömt mitt kundkort hemma.
Såklart är det inga problem, konduktören blippar kundkortet och mitt körkort i sin lilla makapär och går sedan vidare till nästa passagerare.

Strax efter att ha hört Alex Schulman säga den fantastiska meningen "Stämningen var... panisk" ser jag i ögonvrån ett par ben brevid mitt säte. Det är en kvinna i 30-årsåldern. "Du sitter på min plats" säger hon och håller fram sin biljett. "Jag ska sitta på nummer 16".
Genast känner jag hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Jag fumlar med hörlurarna till Ipoden och säger "Du är nog i fel vagn, vagn 2 ska vara obokad". Jag försöker verkligen att låta lugn och sansad, tänk om hon inte tror mig? Som tur är ber hon om ursäkt och går iväg, men jag känner mig helt uppskruvad i flera minuter.

Det dröjer kanske en halvtimme. Återigen ser jag ett benpar i ögonvrån. Det är inte samma som förra gången, det märker jag direkt. Dessa har en helt annan auktoritet, skorna är bestämt placerade brett isär. Hela uppenbarelsen andas självförtroende. "Kan jag få se biljetten?". Herregud, en konduktör igen! Varför? Har det blivit något problem? Har kvinnan-som-ska-sitta-på-nummer-16 bett honom att kasta av mig vid nästa hållplats? "Jag har redan visat den!" andas jag. Min röst är gäll nu, undflyende. "Jag vill se den en gång till" säger konduktören. Han har ett litet, överseende leende i mungipan.

Jag få upp min plånbok och börjar fumla med korten. De vill inte riktigt komma fram, mina händer är svettiga och jag glider på plasten. Jag riktigt känner hur en stor röd lampa med texten LJUGER blinkar i min panna. Jag får fram korten och sträcker fram dem. Konduktören blippar dem, räcker tillbaka dem och går sedan vidare. Kvar sitter jag med bultande hjärta. Var det inte mer än så?

Varför är jag såhär? Jag är så otroligt konflikträdd. Oftast tänker jag inte på det, men för någon månad påpekade Jessica att jag alltid kryper ihop, ja nästan gömmer mig, när någon börjar bli upprörd på ett seminarium. Och det är så sant! Jag avskyr när människor är osams, och framför allt när någon är arg eller besviken på mig. Jag vet verkligen inte vad det beror på, men om jag tänker efter har jag varit likadan hela livet.

Kommentarer
Postat av: Tina

Haha du är så gullig Elin! Och rolig, haha lite schulman-stuk ibland, vi gillart;)

2009-11-29 @ 22:52:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0