Sen jag flyttade till Uppsala i augusti har jag lärt mig vad längtan är. Jag längtar hem. Jag längtar efter mamma och pappa. Efter Maria, Anna och Karin. Jag längtar efter Alice. Åh herregud, vad jag längtar efter Alice. Jag längtar efter nattliga samtal vid Annas köksbord, efter That 70's show och kaffe hos Maria, efter tjejkvällar i Karins lägenhet. Jag längtar efter kvällar i Repan med musikprat som jag bara förstår hälften av. Jag längtar efter hästarna.
Såfort någon här nämner Linköping, vet var Åtvidaberg ligger, eller kanske till och med säger "Åtvidaberg? Visst gick ni upp i allsvenskan?" så tar mitt hjärta ett skutt av glädje. Det är som att jag har en kompass i hjärtat som obevekligt pekar hemåt, mot Östergötland och Åtvidaberg.

Men det skummaste sker när jag sätter mig på tåget. Någonstans i höjd med Flemingsberg känner jag hur kompassnålen byter riktning. Den snurrar 180 grader och börjar peka tillbaka mot Uppsala! Då längtar jag efter tedrickande i korridoren, att disskutera genus, integration och hållbar utveckling på seminarierna. Jag saknar att gå på gatan och plötsligt bli stoppad av en helt främmande man som frågar om jag vet vad "försöka" heter i imperativ. Jag saknar kullerstenarna och studenterna.

Jag har slitit mig själv i två delar. Jag har två hem nu. Och det är otroligt roligt och givande!