Allt detta gjorde jag. Och visst var det roligt, men samtidigt kändes det lite sorgligt. Mest eftersom jag märkte hur jag genast gick bakåt i utvecklingen, kände mig och betedde mig som om jag gick sista året på gymnasiet igen. Borta var min nya säkerhet, min tro på mig själv och vetskapen om att jag också kan vara rolig.

Återigen fann jag mig själv, om och om igen, stå bredvid två konverserande personer och titta på! Jag har inte tittat på sedan jag flyttade till Uppsala. Som tur var försvann det där lite senare på kvällen, när jag plötsligt kom ihåg vem jag är nu. Men jag tror det var först då som jag insåg hur mycket jag har utvecklats de senaste åren, då när jag påmindes om vem jag brukade vara. Det var en märklig känsla.