Efter att ha fått vänta på mitt tåg i två timmar är jag till slut hemma i Åtvidaberg. Det är något speciellt med Åtvid ändå. Någonting i luften.

Att sitta i vardagsrummet och höra de människor jag älskar så mycket stöka runt i resten av huset. Veta att imorgon kan jag träffa mina tjejer hela dagen, utan någon som helst tidspress. Känna mig så totalt avslappnad. Få maten lagad, serverad och diskad. (Diskmaskin alltså, vilken fullkomligt genial uppfinning!)

Här vet jag namnen på alla gator, vet var de bästa genvägarna finns, kan namnet på snubben som kör plogbilen. Här har jag lärt mig prata, cykla, älska och sörja. Här har jag skrattat, sjungit, lekt och skrikigt. Här har jag fått mina värderingar och ideal. Här har jag formats till den jag är.

Jag älskar Uppsala och alla mina vänner där, men Åtvid är ändå Åtvid.