När jag sitter där på mitt tåg mellan Linköping och Uppsala hinner jag tänka många tankar. Om det är möjligt brukar jag försöka hugga en fönsterplats eftersom jag då kan sätta upp ena foten på en list som går utmed väggen och därmed få en skönare tänkarställning.

Är det mörkt ute tittar jag ibland på den något förvridna reflektionen av mig själv i glaset. Jag fokuserar min egen blick och funderar på vad andra ser där. Vad ser man när man tittar in i mina ögon? Funderar man bara över den vattnigt blå färgen eller tittar man efter vad som finns bakom den? Ser man mina känslor, min glädje, kärlek och äventyrslust? Ser man min egen nyfikenhet på den som tittar på mig?

Varje gång jag har åkt förbi en punkt mellan Norrköping och Kolmorden har jag funderat över vilken enorm sjö som ligger där. Jag har tänkt att det är konstigt att jag aldrig har hört talas om den och varje gång lovat mig själv att kolla upp namnet. För någon vecka sedan gjorde jag det och ni kan kanske gissa hur mycket jag skämdes när jag insåg att den enorma sjön är Bråviken, alltså en del av Östersjön. Stor sjö, jo jag tackar jag.

När jag passerade Bråviken idag var klockan 17.44 och det var fortfarande tillräckligt ljust för att jag skulle kunna se rakt över viken. Jag slogs av insikten att det hade varit omöjligt för bara några veckor sedan och insåg i nästa ögonblick att om ytterligare några veckor kommer isen vara borta och vattnet flyta fritt.

Imorgon är det den första oficiella vårmånaden och jag känner i hela kroppen att vi är påväg i rätt riktning.