Äntligen hemma

Det är konstigt det där, hur snabbt man hittar nya hem. När jag flyttade hit till Uppsala led jag av en hemsk hemlängtan, det enda jag pratade om var mig själv, Åtvidaberg och vännerna där hemma. Jag pratade med Anna i telefon varje dag, Maria och Karin varannan. Mamma mest hela tiden. Såhär i efterhand förstår jag inte hur någon orkade stå ut med mig. Så otroligt självcentrerad och avståndstagande jag måste ha verkat.

Men så hände något. Efter att jag hade varit hemma igen första gången, efter tre veckor i Uppsala, märkte jag att den där känslan var borta. Jag kände mig inte längre ensam, inte längre konstant gråtfärdig och med en ständig värk i hjärtat efter min familj och mina vänner i Åtvid. Jag började slappna av med den nya klassen, vågade äntligen visa mitt riktiga jag.

Och titta vad bra det blev! Nu får jag samma hemmakänsla när jag kliver in i mitt bombnedslag till korridorsrum som när jag öppnar ytterdörren i Åtvid. Jag har vänner här som jag uppskattar otroligt mycket, som får mig att må bra och som jag kan slappna av med. Vänner som till och med skrattar åt mina skämt! Vänner som peppar, stöttar, retas och kramar mig precis när jag behöver det. Tack för det!

Ikväll ska jag äntligen få träffa några av dem för första gången efter jullovet. Jag har till och med hört rykten om vin. Kan man få en bättre lördagskväll?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0