om man kener sig utanför

1. spring till ett träd och när kompisen komer så lyfter du på huvudet och seger inget.
2. spring och lodsas att du ramlar. dra up byxan och sej dara!
3. Lodsas att du fasnar när kompisen komer så drar du sos armen och sejer att du inte kan röra arme och sen viftar du på handen.
4. Gå och hitta på din egen ven
Sej åt sist

(Utsuddat men fortfarande läsligt:)
5.Kanin katt marsvin (????)

Jag ska nu begå en smärre synd och berätta att morgondagen är dagen då jag gör teoriprovet till mitt körkort. Det är ganska roligt faktiskt, massor av människor frågar när jag kör upp, och när jag svarar blir de helt förskräkta och utbrister "Men det kan du ju inte tala om!". Varför fråga då liksom? Men det känns bra inför uppkörningen i alla fall, det är inte många dagar kvar nu. Det ska bli så skönt att kunna bjuda igen till alla som har skjutsat mig de senaste åren! Främst Maria då.

Jag har länge varit den som har åkt med alla andra. Både i bilar och i livet. Jag följer snällt med, anpassar mig och ler. Det kan låta tragiskt men faktum är att jag trivs med det! På så sätt får jag många möjligheter och träffar många människor som jag inte hade kommit på tanken att prata med på egen hand.
Jag tror faktiskt att det ibland är en fördel att vara lite avvaktande, att checka läget och se vad som händer. Jag har ett mål; att aldrig döma människor innan de har fått en chans att visa för mig hur de verkligen är. Jag kan berätta att jag misslyckas. Ganska ofta till och med.
Men det är roligt att kunna omvärdera människor, att inse att de är både roliga, varma och omtänksamma. Tyvärr blir det ju ibland åt andra hållet också, de som verkade så trevliga visar sig ibland vara allt annat än just det. Det tar ju ett tag innan man slappnar av med nya människor, jag längtar alltid till den här nya människan visar sitt riktiga jag. Jag avskyr att se mig själv sätta upp en annan bild av mig själv, att inse att alla andra gör samma sak. Men till slut kryper alltid den rätta personen fram. Oftast blir jag glatt överraskad. Det finns så många fantastiska människor.


Tankfulla kramar

Insåg nyss att jag missade reprisen från Gossip Girl igår. Googlade istället runt efter lite bilder.

Herregud säger jag bara. Chuck Bass. Jag blir alldeles svag.
Ge mig! (Okej då, minus elakheterna. Plus värme och omtänksamhet. Hrm, ja...)

Jag har funderat på en sak. Så mycket skitsaker man (eller i alla fall jag) lägger energi på egentligen. Så många smågrejer som man går och funderar på, ältar, stöter och blöter. Varför låter man obetydliga grejer ta energi från en?
Jag kan gå en hel dag och fundera på exempelvis någonting som någon har sagt till mig. Vad menade han/hon? Var det inte kritik inbakat där? Borde jag ta illa upp? Så himla onödigt! Det som har hänt, har ju redan hänt. Det kan jag inte ändra i efterhand. Måste dock erkänna att jag har blivt mycket bättre på att inte tänka för mycket de senaste åren.

Jag ska försöka att i stället fokusera på det som verkligen betyder något. Mina vänner till exempel. De som alltid finns där när jag behöver dem, utan att kräva något av mig. De som jag kan slappna av fullständigt med. De som gör mig till den jag är, den jag vill vara. Vänner som tar fram mitt ultimata jag. De som lyssnar till mina åsikter utan att döma, som skrattar med mig när jag är glad och gråter med mig när jag är ledsen. Som bryr sig om att jag mår bra och vill att det ska gå väl för mig. Det betyder mer än allt.

En annan tanke slog mig härom dagen. Tänk så många människor som inte har den här gruppen runt sig. Som lever sina liv i ensamhet och tvingas klara upp alla situationer på egen hand. Till och med sådana som medvetet drar sig undan från andra människor och trivs bäst med sitt eget sällskap. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara. Jag är inte tillräckligt stark för att reda ut alla problem själv, att bara lita på min egen färdighet.
Men jag finner tröst i en sak som Ann sa i ettan på gymnasiet;