Jag hade bestämt mig för att inte skriva om politik i bloggen, men jag måste få ventilera en sak. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon ens kan överväga att rösta på SD. Hur kan man välja att lägga sin enda röst på ett parti med den människosynen? Förstår man inte vilka värderingar de står för?

Idag hade vi en föreläsning om språklig mångfald, första- respektive andraspråk och hur man lär sig nya språk. Det var himla intressant. Jag vill visa ett citat som jag tycker är så väldigt bra.

När jag sitter där på mitt tåg mellan Linköping och Uppsala hinner jag tänka många tankar. Om det är möjligt brukar jag försöka hugga en fönsterplats eftersom jag då kan sätta upp ena foten på en list som går utmed väggen och därmed få en skönare tänkarställning.

Är det mörkt ute tittar jag ibland på den något förvridna reflektionen av mig själv i glaset. Jag fokuserar min egen blick och funderar på vad andra ser där. Vad ser man när man tittar in i mina ögon? Funderar man bara över den vattnigt blå färgen eller tittar man efter vad som finns bakom den? Ser man mina känslor, min glädje, kärlek och äventyrslust? Ser man min egen nyfikenhet på den som tittar på mig?

Varje gång jag har åkt förbi en punkt mellan Norrköping och Kolmorden har jag funderat över vilken enorm sjö som ligger där. Jag har tänkt att det är konstigt att jag aldrig har hört talas om den och varje gång lovat mig själv att kolla upp namnet. För någon vecka sedan gjorde jag det och ni kan kanske gissa hur mycket jag skämdes när jag insåg att den enorma sjön är Bråviken, alltså en del av Östersjön. Stor sjö, jo jag tackar jag.

När jag passerade Bråviken idag var klockan 17.44 och det var fortfarande tillräckligt ljust för att jag skulle kunna se rakt över viken. Jag slogs av insikten att det hade varit omöjligt för bara några veckor sedan och insåg i nästa ögonblick att om ytterligare några veckor kommer isen vara borta och vattnet flyta fritt.

Imorgon är det den första oficiella vårmånaden och jag känner i hela kroppen att vi är påväg i rätt riktning.

Efter att ha fått vänta på mitt tåg i två timmar är jag till slut hemma i Åtvidaberg. Det är något speciellt med Åtvid ändå. Någonting i luften.

Att sitta i vardagsrummet och höra de människor jag älskar så mycket stöka runt i resten av huset. Veta att imorgon kan jag träffa mina tjejer hela dagen, utan någon som helst tidspress. Känna mig så totalt avslappnad. Få maten lagad, serverad och diskad. (Diskmaskin alltså, vilken fullkomligt genial uppfinning!)

Här vet jag namnen på alla gator, vet var de bästa genvägarna finns, kan namnet på snubben som kör plogbilen. Här har jag lärt mig prata, cykla, älska och sörja. Här har jag skrattat, sjungit, lekt och skrikigt. Här har jag fått mina värderingar och ideal. Här har jag formats till den jag är.

Jag älskar Uppsala och alla mina vänner där, men Åtvid är ändå Åtvid.

Åh vad jag är förälskad i den här staden! Jag ler åt faktumet att så otroligt många caféer, platser och byggnader heter något med Linné. Jag fullkomligt avgudar alla vackra namn! Carolina Rediviva, Gustavianum och Luthagsesplanaden. ÅH, Luthagsesplanaden! Är det inte det vackraste namn som finns!?

Jag älskar att resturangen i Engelska parken heter Matikum!
Jag älskar att gå längs Fyrisån och se hur väl de har bevarat alla gamla hus.
Jag tycker om att så gott som alla affärer har studentrabatt.

Jag älskar nationerna, den öppna stämningen och att ett glas vitt vin kostar tjugo kronor.
Det finns människor överallt och var jag än befinner mig hamnar jag i intressanta konversationer.

Jag älskar det faktum att jag en gång blev stoppad av en vilt främmande man på gatan som frågade vad "försöka" heter i imperativ. När vi gemensamt hade kommit fram till att det måste vara "försök" så tackade han mig och gick iväg.

Jag älskar att jag tyckte mig känna lukten av vår i luften tidigare idag.

Jag trivs så bra på kullerstensgator.

Vaknade upp i morse och kände mig låg utan någon speciell anledning. Börjar gå igenom mitt liv i huvudet för att försöka hitta en anledning till denna deppighet. Men nej, skolan går bra, jag har inte bråkat med någon, jag är frisk och kry, alla jag älskar mår bra. Sedan slår det mig. Det är februari.

Jag är så tacksam att jag har så fina vänner här i Uppsala. Jag har ett sådant stort behov av att ha människor runt mig. Man behöver inte ens prata om något, bara finnas där. De dagar jag är själv håller jag på att krevera, men de dagar vi har grouphang mår ja så otroligt bra.

Jag menar, jag kan inte alltid vara lätt att umgås med. Jag är supervirrig, märker ord och är ibland äckligt politiskt korrekt. Jag säger halvkorkade saker i varannan mening och såfort jag inte vet vad jag ska göra så skrattar jag som någon desperat överslagshandling. Jag är nästan alltid sen och jag kan vara envis som synden.

Men ändå finns det människor som tycker om mig, som ser till mina bra sidor i stället för mina brister och umgås med mig alldeles frivilligt. Människor som jag tycker så mycket om, och som gör mig glad. Människor som får mig att vilja bli en lite bättre människa.
Det är fint!

Det är konstigt det där, hur snabbt man hittar nya hem. När jag flyttade hit till Uppsala led jag av en hemsk hemlängtan, det enda jag pratade om var mig själv, Åtvidaberg och vännerna där hemma. Jag pratade med Anna i telefon varje dag, Maria och Karin varannan. Mamma mest hela tiden. Såhär i efterhand förstår jag inte hur någon orkade stå ut med mig. Så otroligt självcentrerad och avståndstagande jag måste ha verkat.

Men så hände något. Efter att jag hade varit hemma igen första gången, efter tre veckor i Uppsala, märkte jag att den där känslan var borta. Jag kände mig inte längre ensam, inte längre konstant gråtfärdig och med en ständig värk i hjärtat efter min familj och mina vänner i Åtvid. Jag började slappna av med den nya klassen, vågade äntligen visa mitt riktiga jag.

Och titta vad bra det blev! Nu får jag samma hemmakänsla när jag kliver in i mitt bombnedslag till korridorsrum som när jag öppnar ytterdörren i Åtvid. Jag har vänner här som jag uppskattar otroligt mycket, som får mig att må bra och som jag kan slappna av med. Vänner som till och med skrattar åt mina skämt! Vänner som peppar, stöttar, retas och kramar mig precis när jag behöver det. Tack för det!

Ikväll ska jag äntligen få träffa några av dem för första gången efter jullovet. Jag har till och med hört rykten om vin. Kan man få en bättre lördagskväll?

Saker som jag blir glad av:
- Att se på That 70's Show hemma hos familjen Samuelsson
- Doften av nybakat bröd när jag öppnar ytterdörren
- Att färga håret och få den perfekta, kastanjebruna nyansen
- Att det är ofantligt tjocka lager frost på träden
- Att umgås med någon som man känner så bra att det räcker att titta på varandra när det händer något roligt
- Snälla, spontana komplimanger
- När himlen blir rosa vid solnedgången
- Kramar
- Choklad
- Alla känslor av gemenskap, spontanitet eller mänsklig värme

Saker som jag aboslut inte blir glad av:
- När jag gör entré på ett släktkalas och det första som händer är att någon reser sig upp och utropar: "Elin! Gud vad lång du är, jag tror att du har växt ännu mer sen senast! Är du längre än din pappa?"

(Och om någon undrar: Nej, jag har inte vuxit en centimeter sedan jag var 16 år. Och nej, jag är inte längre än pappa. Faktum är att jag, med mina 181 centimeter, är näst kortast i min familj. Det ni!)

Sådär, nu vet ni det.

Jag har en finne på örsnibben. På örsnibben! Är det riktigt normalt?

När jag var yngre, ungefär 10 år, led jag av någon odiagnostiserad form av separationsångest. När jag skulle gå hemifrån, om så bara för att besöka en kompis, var jag tvungen att säga hejdå säkert tio gånger till mamma. Jag stod nedanför trappan vid ytterdörren och ropade "Hejdå! Hejdå! Hejdå! Hejdå!". Mamma skulle svara varje gång, annars blev jag jätteorolig.
Det där gick över senare, men fortfarande tycker jag att det är jättejobbigt att säga farväl. Idag hade jag sista lektionen med klassen, vi kommer aldrig ha lektioner tillsammans igen. Efteråt var det dags att säga hejdå till alla, och det var verkligen tur att ingen annan var lika sentimental som jag för då hade jag nog börjat gråta. Jag vet ju att jag kommer se de flesta igen, många såfort jag kommer tillbaka till Uppsala, men jag tycker det är jobbigt ändå. Så jag kramade alla hårt, önskade god jul och försökte verka glad och sprundlande.
A1H17-18, jag tycker om er!

Imorgon åker jag hem och träffar mina käraste, då kommer jag må bra igen. Lika mycket som jag avskyr att skiljas från de jag tycker om, lika mycket älskar jag att återförenas igen. Planerar att attack-krama alla jag kan få tag på i Åtvidaberg. Får väl ta en liten kramturné med bilen och våldgästa åtminstonde Maria och Anna.

+ Det gör Uppsala obeskrivligt vackert
+ Man kan blåsa rökmoln
+ Kinderna blir röda = inge rouge behövs = superekonomiskt!
+ Jag kan gå till ICA utan att få lera upp till fotknölarna
+ Jag blir helkonstig i halsen, vilket gör att när jag skulle svara på en fråga på föreläsningen fick jag en super-bas-krax-röst = väldigt underhållande

- Jag fryser som satan
- Det blir halt. Väldigt halt.
- Kinderna blir röda = jag ser ständigt generad ut
- Jag blir helkonstig i halsen, vilket gör att när jag skulle svara på en fråga på föreläsningen fick jag en super-bas-krax-röst = pinsamt

Jag sitter på tåget mellan Uppsala och Linköping. Det är ovanligt få passagerare, endast de som reser tillsammans med någon sitter brevid en annan person i sätesparen. Det regnar ute, och i ett desperat försök att jaga bort höstrusket så lyssnar jag på sommarprat i Ipoden.

Så kommer konduktören och ska titta på min biljett. Jag vet inte varför, men jag blir alltid otroligt nervös när detta sker. Det känns som att jag ska bli bedömd, utredd och kritiserad. Jag är så rädd att jag ska ha tagit fel tåg, eller kanske ha glömt mitt kundkort hemma.
Såklart är det inga problem, konduktören blippar kundkortet och mitt körkort i sin lilla makapär och går sedan vidare till nästa passagerare.

Strax efter att ha hört Alex Schulman säga den fantastiska meningen "Stämningen var... panisk" ser jag i ögonvrån ett par ben brevid mitt säte. Det är en kvinna i 30-årsåldern. "Du sitter på min plats" säger hon och håller fram sin biljett. "Jag ska sitta på nummer 16".
Genast känner jag hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Jag fumlar med hörlurarna till Ipoden och säger "Du är nog i fel vagn, vagn 2 ska vara obokad". Jag försöker verkligen att låta lugn och sansad, tänk om hon inte tror mig? Som tur är ber hon om ursäkt och går iväg, men jag känner mig helt uppskruvad i flera minuter.

Det dröjer kanske en halvtimme. Återigen ser jag ett benpar i ögonvrån. Det är inte samma som förra gången, det märker jag direkt. Dessa har en helt annan auktoritet, skorna är bestämt placerade brett isär. Hela uppenbarelsen andas självförtroende. "Kan jag få se biljetten?". Herregud, en konduktör igen! Varför? Har det blivit något problem? Har kvinnan-som-ska-sitta-på-nummer-16 bett honom att kasta av mig vid nästa hållplats? "Jag har redan visat den!" andas jag. Min röst är gäll nu, undflyende. "Jag vill se den en gång till" säger konduktören. Han har ett litet, överseende leende i mungipan.

Jag få upp min plånbok och börjar fumla med korten. De vill inte riktigt komma fram, mina händer är svettiga och jag glider på plasten. Jag riktigt känner hur en stor röd lampa med texten LJUGER blinkar i min panna. Jag får fram korten och sträcker fram dem. Konduktören blippar dem, räcker tillbaka dem och går sedan vidare. Kvar sitter jag med bultande hjärta. Var det inte mer än så?

Varför är jag såhär? Jag är så otroligt konflikträdd. Oftast tänker jag inte på det, men för någon månad påpekade Jessica att jag alltid kryper ihop, ja nästan gömmer mig, när någon börjar bli upprörd på ett seminarium. Och det är så sant! Jag avskyr när människor är osams, och framför allt när någon är arg eller besviken på mig. Jag vet verkligen inte vad det beror på, men om jag tänker efter har jag varit likadan hela livet.

Jag vaknade upp och kände mig låg. Det här vanliga självömkandet, ni vet? Jag tror alla håller på med det.

Varför är jag ensam?
Varför somnade jag och sov mig igenom hela festen igår?
Varför har jag inte lockigt hår?
Ja, det gamla vanliga.

Men så ser jag ett förunderligt fenomen! Det är något som lyser utanför mina persienner! Vad kan det vara? I nästa stund inser jag att det är solen, och allting känns genast så mycket bättre.

Jag tycker humor är intressant. Min humor skiftar så mycket beroende på vem jag umgås med för tillfället. Eller kanske är det så att jag delar olika delar av min humor med olika personer.
Maria och jag skrattar åt precis samma dråpliga situationer. Om vi är på samma ställe och något konstigt händer kan vi titta på varandra tvärs över ett folkfyllt rum och sitta och skratta i varsitt hörn. Anna och jag delar en liknande humor som min och Marias, men den är ändå annorlunda på något sätt. Mer... subtil. Mer hur folk är än vad de gör.
Sedan jag flyttade hit till Uppsala har jag upptäckt att Jessica och jag har precis samma vardagshumor. Det där konstiga och virriga som jag kan kläcka ur mig ibland, ni vet? Hon är precis likadan.
Och ordvitsar. Herregud, ordvitsar! Det är verkligen min svaga punkt. Det spelar ingen roll hur dåligt eller långsökt ett skämt är, innehåller det en ordvits kan jag skratta i fem minuter.

Humor är så himla viktigt. Jag vet inte hur jag ska bete mig om jag inte kan skratta tillsammans med en person. Jag tycker om att skratta, det är så härligt befriande och förlösande. De där personerna som kan hitta något komiskt i nästan vilken situation som helst, de är så lätta att tycka om.

Jag har gjort det till en liten ritual att varje kväll dra ut en fjäder ur min dunkudde, öppna fönstret och blåsa iväg fjädern. Sen står jag där och tittar när den singlar ner 6 våningar, alternativt blåser bort i natten. Det känns lite fint symboliskt på något sätt, som att jag säger hej då till dagen.

Sen jag flyttade till Uppsala i augusti har jag lärt mig vad längtan är. Jag längtar hem. Jag längtar efter mamma och pappa. Efter Maria, Anna och Karin. Jag längtar efter Alice. Åh herregud, vad jag längtar efter Alice. Jag längtar efter nattliga samtal vid Annas köksbord, efter That 70's show och kaffe hos Maria, efter tjejkvällar i Karins lägenhet. Jag längtar efter kvällar i Repan med musikprat som jag bara förstår hälften av. Jag längtar efter hästarna.
Såfort någon här nämner Linköping, vet var Åtvidaberg ligger, eller kanske till och med säger "Åtvidaberg? Visst gick ni upp i allsvenskan?" så tar mitt hjärta ett skutt av glädje. Det är som att jag har en kompass i hjärtat som obevekligt pekar hemåt, mot Östergötland och Åtvidaberg.

Men det skummaste sker när jag sätter mig på tåget. Någonstans i höjd med Flemingsberg känner jag hur kompassnålen byter riktning. Den snurrar 180 grader och börjar peka tillbaka mot Uppsala! Då längtar jag efter tedrickande i korridoren, att disskutera genus, integration och hållbar utveckling på seminarierna. Jag saknar att gå på gatan och plötsligt bli stoppad av en helt främmande man som frågar om jag vet vad "försöka" heter i imperativ. Jag saknar kullerstenarna och studenterna.

Jag har slitit mig själv i två delar. Jag har två hem nu. Och det är otroligt roligt och givande!

Jag har sedan några månader tillbaka varit lite halvt besatt av män i hattar. Det är hett, helt enkelt. Men problemet är att de enda killar jag har sett i hatt är hälften så långa som jag! Varför undrar jag ju då?
Används hatt som någon sorts längdkompensation? (i stil med bilar)

Ge mig en man, minst 182 cm lång, i hatt!
(eller en man i kläder som lika gärna skulle kunna bäras till en hatt. Vi kan kalla det hattstilen)


För övrigt är väldressat alltid snyggt. Alltid. Tänk typ privatskola. Tänk gossip girl (Varför har de inte hatt i Gossip Girl? Det skulle ju passa perfekt! De har nog bara inte tänkt på det)


Tänk er Chuck i hatt! Jag svimmar

Maria har varit här idag och eftersom hon ville ha motion gick hon hemifrån sig (ca 1 mil)
Förut när hon skulle gå hem igen följde jag henne förbi Berg och vände sedan.
Under denna promenad, uppskattningsvis totalt 4 kilometer, möter jag FEM joggare med reflexväst! Varav fyra hade röda collegetröjor under rexlexvästen.
Vadan detta undrar jag? Är det så att gatorna invaderas av joggare vid 20-tiden? Är de ute bara för att få mig som nöjer mig med att promenera att få dåligt samvete? VARFÖR springer de ute i obygden där det inte finns några gatlampor?
Är detta någon sorts hemlig rörelse som har slutit en pakt att ge sig ute och springa efter mörkrets inbrott? Kanske kom alla joggare från samma hurtbulle-möte i någon glänta i skogen, där de smider onda planer?

Dessutom en annan konstatering. När jag är ute och går med Mitzy möter jag hundar i varenda gathörn. Inte en hund mötte jag idag. Skumt.